The Wolf Among Us Remastered

The Wolf Among Us brukar nämnas som ett av de bästa spelen som Telltale lyckades trycka ur sig där det begav sig. Personligen har jag aldrig spelat mer än de tre första episoderna, inte för att jag inte gillade det, utan för att det aldrig blev så. När Telltale nu har återuppstått och jobbar på en uppföljare är det naturligt att The Wolf Among Us får en upphottad nyversion som tar tillvara allt som gjorde originalet bra, lägger till nytt innehåll och skruvar om grafiken till det bättre. Jag har nu spelat igenom alla fem avsnitten och bläddrat i extramaterialet, och jag är imponerad av grundberättelsen.

Bigby Wolf, den stora stygga vargen själv, som numera är sheriff i Fabletown, är en hårdkokt sort som sätter handling framför eftertanke, och det fungerar för det mesta. The Wolf Among Us bygger på sin serieförlaga: sagofigurerna har flytt sina egna berättelser och lever gömda bland vanligt folk i New York. Den som inte kan se ut som en människa måste köpa en förtrollning, en så kallad glamour, eller flytta ut till en gård på landsbygden. Spelet utspelar sig ungefär 20 år före händelserna i serien, och Bigby har ett förflutet som ingen i grannskapet riktigt har glömt. När ett avhugget huvud dyker upp på trappan till Woodlands, huset där Bigby bor, inleds en utredning som tar honom genom stadens bakre delar.

Manus och regi har Telltale låtit vara, så det är samma mordgåta som 2013, fördelad på fem avsnitt från Faith till Cry Wolf. Adam Harrington gör rösten till Bigby, medan Erin Yvette spelar Snow White, som sköter det mesta av arbetet på kontoret åt den tillförordnade borgmästaren Ichabod Crane. Båda gör ett riktigt bra jobb. Sättet som Telltale berättar på drar in mig direkt, och karaktärerna och deras reaktioner på mina val är genomgående intressanta. Kort sagt är The Wolf Among Us lika bra idag som när det kom.

Eftersom jag aldrig tog mig förbi tredje avsnittet förra gången var de två sista helt nya för mig, och det är där The Wolf Among Us visar vad det går för. Utredningen knyts ihop på ett sätt som känns förtjänat snarare än påklistrat, och de val jag gjort tidigare kommer tillbaka och biter mig i baken när jag minst anar det. Att det blir lite segt precis innan upplösningen försvinner inte det faktum att slutet verkligen knyter ihop allt superbra.

Den här recensionen handlar dock mer om remaster-delen än om grundspelet, men själva spelandet är Telltale för sin tid, rakt av; där har ingenting ändrats. Du undersöker små miljöer och pratar med folk genom dialogval, ofta med en tidsgräns som tickar ner medan du tänker. Det du säger och gör påverkar hur Fabletowns invånare ser på Bigby, och det kan få konsekvenser eller fördelar senare i berättelsen. När det blir våldsamt tar quicktime-sekvenserna över. Mycket handlar om att läsa av folks ansiktsuttryck för att gå till botten med om de vet mer än vad de faktiskt säger, och ibland behöver du plocka fram knytnävarna för lite hederlig ”klappa kefft”, som Leife hade saft.

Under huven jobbar Telltales egna motor ”Telltale Tool”, samma version som i studions Batman-spel, men varenda modell och textur är utbytt mot originalet. Varje karaktär har gått hela vägen från koncept till färdig modell igen, och de nya modellerna är flera gånger mer detaljerade än de gamla. Proportionerna och siluetterna är turligt nog desamma som förut, men håret har fått mer geometri och ser fylligare ut, vilket syns tydligt i Woodsmans skägg. Texturerna har högre upplösning, och kläderna har fått tydligare veck. Mr. Toad har till exempel fått knottrig hud, och den bevingade apan Bufkin är märkbart skarpare. Miljöerna har fått samma behandling, med nya texturer och fler detaljer genomgående.

I praktiken märks det mest i närbild, när kameran går tätt på Bigby eller Snow syns det att någon har lagt mer tid på ansiktena, och neonljuset i Fabletowns gränder har fått ett djup som originalet saknade. Ändå ser spelet ut precis som du minns det, trots att mycket är gjort på nytt, och det är en bra sak eftersom det bevarar spelets unika och härliga stil. Många av förändringarna är inte direkt uppenbara, och om du inte har spelat originalet på ett tag kan det till och med vara riktigt svårt att se vad som är nytt. Den som hoppas på en total förvandling kan därför bli lite besviken, men det känns fortfarande exakt som The Wolf Among Us.

Den mest synliga nyheten är Noir Mode, som gör hela spelet svartvitt och som går att slå på och av med ett knapptryck när som helst. Eftersom The Wolf Among Us redan är stöpt i noir med den typiska ljussättningen förändrar läget inte atmosfären särskilt mycket. Spelet bygger dessutom så mycket på sina skarpa lila, rosa och gula toner att det svartvita mest blir en kul kuriositet. Jag slog på det en stund i varje avsnitt och stängde av det lika snabbt.

Bland extramaterialet finns även fem scener som klipptes bort ur originalet och som nu går att spela. Telltale kallar dem fullt spelbara och säger att de har plockats ut ur originalavsnitten. Det är en sanning med en modifiering. Visst går de att spela, men de är uppenbart ofärdiga, med rejäla grafiska buggar och ljud som saknas här och där. En av dem är ett alternativt slut på scenen på Anderson Street i första avsnittet, där Bigby måste dölja ett brott och övertyga polisen om att ingenting har hänt.  Bortklippta scener är alltid ett trevligt inslag, och det ger en inblick i vad som kunde ha hänt i spelet.

I extramaterialet finns också ett galleri med över 100 bilder, varav många aldrig har visats tidigare, samt mer än en timme med intervjuer med utvecklare och skådespelare. Det finns även en och annan hemlighet som jag inte tänker gå in närmare på här. Sammantaget är extramaterialet ett bra tillägg och ger remastern mer djup.

The Wolf Among Us Remastered är ett riktigt bra spel, men det kommer knappt som en överraskning för någon. Remasterdelen gör inte jättemycket för att lyfta grunden, men grunden behöver det inte heller. De bortklippta scenerna är en härlig inblick för de mest inbitna fansen, och för alla oss andra är det en perfekt anledning att besöka Fabletown, igen eller för första gången, och ha en sparfil redo inför uppföljaren som kommer nästa år.