Cliffhanger

Jag, som är katastrofalt skraj för höjder och lider av diagnostiserad svindel av värsta sorten (svimmar väldigt enkelt om jag klättrar upp på något eller kliver ut på en hög balkong) var sugen efter Cliffhanger enormt. Jag minns det som igår. Actionfilmens absoluta guldålder, för egen del, jag samlade VHS-kassetter likt en dåre och älskade allting som Sly medverkade i. När jag läste i grannens filmblaska att regissören bakom Die Hard 2 jobbade på en bergsklättrings-thriller med Sly i huvudrollen som muskulös bergsguide, började jag räkna ned till den stundande biopremiären.

Introscenen i Cliffhanger, när Gabe försöker rädda Sarah men misslyckas efter att spännet i hennes sele gett vika, är en lysande sådan som bygger så mycket nerv och som presenterar karaktärerna på ett sånt skickligt, adrenalinpumpat vis. Jag minns hur mina knogar var kritvita och handflatorna svettiga som blöta sillar, under biovisningen 1993 och jag känner fortfarande av det där, när jag nu sett om Cliffhanger för säkerligen 15:e gången sedan den först släpptes.

Travers: Tucker and Walker! We’re missing 3 bags.
Walker: What’s in them?
Travers: None of your fucking business!
Qualen: Suits, socks, 100 million dollars – the usual stuff.

Precis som alla andra actionfilmer signerade Renny Harlin (Deep Blue Sea, Die Hard 2, Long Kiss Goodnight) finns det en nästan leksaksaktig surrealism i den bristen på logik och realism som han försätter sina karaktärer i, så även här. Många av klättringssekvenserna i denna bergsklättrarrulle är fullständigt absurda sett till hur de klättrar, vilken utrustning de använder och vilka tekniker som nyttjas för att ta sig upp för specifika partier, men det känns idag bara som en fördel gällande Cliffhanger. Den är precis som Deep Blue Sea unik och vågad i sin dumhet, något som Harlin aldrig vare sig skämts över eller backat från. Och det ska han idag firas för. med applåder och tårta. Jag älskar att Tucker & Walker, luttrade ”Mountain Rescuers” klättrar på toppen av Mount Elbert (Colorado) iklädda ungdomskepor och att de skjuter in säkringar med bultpistol i bergsväggarna, vilket ingen klättrare ens skulle komma på tanken att göra. Det känns macho, på rätt sätt. Som att Rambo rengör en skottskada med att fjutta på krut som han pulat in i hålet, haha.

Cliffhanger är ”campy” på helt rätt sätt. Den är nervigt superspännande, snygg, ombytlig set till dekor och miljöer, den är tramsigt stenhård, cool och tramsig på en och samma gång och Lithgow är så ruskigt vass som den ultraelaka terroristen Qualen att det inte går att göra annat än att älska, besinningslöst. Samspelet mellan Rooker och Stallone är klockrent också precis som alla de andra terroristerna som målas upp som sotsvarta och väldigt stereotypa i sin koncentrerade ondska. Jag älskar verkligen den här filmen och anser att den står sig väldigt väl än idag.