En kollektiv droppa i byxan

Nu, alldeles strax, plingar det på dörren hemma hos dig och du kommer att bli fullständigt paralyserad av rädsla närt en snorig sjuåring utklädd till Kjell Lönnå står där med mörkgul plasthink i hopp om att du är givmild nog att dela med dig av ditt lördagssnack. Det är Halloween-afton och det är dags för oss på redaktionen att i detalj berätta om den spelsekvens som skrämt oss allra mest, någonsin. Vi vill såklart supergärna att du, efter att ha läst vårt babbliga nonsens, delar med dig av din egen skräckhistorik inom spelvärlden och i form av en kommentar berättar för oss vilken sekvens som skrämt dig mest, genom tiderna. Nu kör vi, glad (läskig) Halloween 2026 från oss till dig.

”Det här verkar ju inte läskigt”. Exakt så gick tankarna hos Erik Nilsson Ranta under den första timmen av den första genomspelningen av Alien Isolation där den största delen av tiden hade spenderats med att knalla runt i korridorer, leta reservdelar och samtala med rätt så menlösa sidokaraktärer. Jag trodde där och då att hela den TV-spelsälskande världen hade hamnat i någon slags masspsykos i alla hyllningar och lovord som Alien Isolation hade fått slängda på sig. Inte minst vid den första sammandrabbningen med mänskliga fiender som kändes tröttsamt generiskt och med ett evigt hukande (dock inte på små, små bord, tyvärr) som inte gjorde minsta lilla för att påverka mitt starka tvivel kring den utlovade skrämseln. Sen dök Xenomorphen upp för första gången. Herrejävlar.

Efter denna hejdundrande entré fanns det inte någon kaxighet kvar i min kropp överhuvudtaget. Jag satt där alldeles likblek och bara stirrade på TV:n. Klämde krampartat i kontrollen. Glömde nästan bort att andas. Så höll det på under resten av speltiden fram till eftertexterna. Ett evigt kallsvettande. En konstant och närmast förlamande paranoia över var, när och hur nästa sammandrabbning med det kanske allra mest ikoniska filmmonstret genom alla tider skulle äga rum. Varenda litet pip på rörelsesensorn gav mig halsbränna. Varje gång det skramlade till i bakgrunden reste sig nackhåren. Och jag visste ju att hur jag än gjorde, så skulle jag inte kunna ta död på den blodtörstiga besten som följde varje steg jag tog från någon ventilationslucka eller annat skrymsle som jag inte kunde urskilja.

Borde det inte förresten vara olagligt att göra ett spel av den här typen och inte låta spelaren ha möjlighet att medelst stora, stora pulskanoner pulverisera det slemmiga rymdmonstret? Sverker Olofsson (alive and kicking) hade i en perfekt värld kastat det där beslutet om att inte kunna döda monstret rätt ner i den klassiska soptunnan, men då hade vi å andra sidan inte haft ett fullt så överjävligt överläbbigt kunglir som Alien Isolation trots allt var – och fortfarande är.

Jag spelade Resident Evil 2 innan det första spelet i den numera legendariska spelserien och hade därför ingen erfarenhet av zombie-jyckar som kastar sig handlöst genom fönsterrutor när jag inledde Leons resa genom att virusgeggigt Raccoon City. Jag visste heller inte vilken typ av skräck som fanns förutom zombies. Jag var dock livrädd nästan hela tiden när jag spelade Resident Evil 2 för första gången. Efter löprundan upp till polisstationen, med hasande zombies runt varje hörn, minns jag hur skönt det kändes när de ståtliga dörrarna stängdes bakom mig och de ekande fotstegen fyllde receptionen. Här var jag säker. Polismannen Marvin hade klart sett bättre dagar, men här inne hade jag kontrollen. Den falska känslan av trygghet skulle snart försvinna. Polisstationen var inte säker.

När jag för första gången gick till stationens västra sida och öppnade den knakande dörren in till det där väntrummet som sen vette vidare in i L-korridoren, och någon eller någonting snabbt svischade förbi utanför fönsterrutan, pausade jag spelet. Såg jag det där eller var det inbillning? Jag gick ut ur rummet, samma väg som jag kom, och gick tillbaka in. Ingenting hände. Det fanns ingen därute. Jag hade överlistat spelet. Det fanns inget att vara rädd för. Med stolta steg och utskjuten bröstkorg gick jag självsäkert vidare in i korridoren, fram till en blodpöl på golvet.

Mellansekvensen som spelades upp var, fram till den punkten, det mest fruktansvärda jag hade upplevt i mitt elvaåriga liv. Lickern, med hjärnan blottad och en Gene Simmons-tunga från den värsta mardrömmen, släpper ner från taket. Den vänder sig 180 grader i luften och attackerar mig. Jag försökte skrika, men framkallade bara ett litet pipande ljud, släppte handkontrollen på golvet och gick ut ur rummet. Jag bytte byxor och gick tillbaka motvilligt. “You died” stod det med röda bokstäver över den gamla 28-tummaren. Jag stängde av mitt Playstation och spelade inte Resident Evil 2 på ett halvår.

Det var en regnig novembernatt när jag klev in hos familjen Baker i Resident Evil 7. Jag, i egenskap av luttrad skräckfarbror, hade överlevt alla tidigare delar och tänkte att det här knappast kunde vara några konstigheter. Mer av samma, typ. Sällan hade jag haft så fel. Jag hade ju tampats med zombies, muterade hundar och andra missfoster i åratal. Vad skulle några lantisar kunna ställa till med? Rätt mycket ändå, visade det sig. Skräcken fanns överallt. Under grisiga grytlock krälade kackerlackor, i lådor låg obeskrivliga vidrigheter och bakom nästa hörn väntade någon dockjävel på att skrämma upp mig i falsett. Och så middagen med familjen Baker. Jag hade varit på trevligare bjudningar om man säger så. Värdparet var inte direkt typen som frågade om man ville ha mer tryffelpasta. Det var snarare blodpudding på menyn. Den mer proteinrika sorten. Med smak av smalben.

Jag hade hamnat i Dantes tionde helveteskrets. Och då hade jag inte ens dragit på mig VR-hjälmen. Jag hade bara doppat tårna i misären, så att säga. När jag väl slängde på mig headsetet framstod Dantes samtliga kretsar som rena rama Bolibompa. Det var inte längre ett skitigt hus på en TV-skärm. Jag stod ju där. Korridorerna var trånga, mörkret kompakt och varenda knarrande golvplanka lät som en dödsdom. Jag kunde nästan känna lukten av möglet. Och någonstans gick den sinnessjuke Jack Baker omkring och letade efter mig. Jag hukade mig. Ofta. Jag svettades. Rikligt. Jag lipade lite. I smyg. Vid ett tillfälle sneglade jag över axeln i mitt eget vardagsrum, som om karln hade hittat dit också.

Jag hade läst att man inte borde spela mer än trettio minuter åt gången. Själv körde jag på i vådligt många timmar. Timmar av ren dödsångest, kallsvett och en ständig känsla av att befinna mig en enda jumpscare från en massiv hjärtinfarkt. Det var genomljuvligt. Förstås. Men också mitt livs läskigaste spelupplevelse och förmodligen inte den smartaste frivilliga aktivitet jag någonsin ägnat mig åt. Jag hade kunnat stänga av när som helst. I stället fortsatte jag att öppna dörrar hemma hos familjen Baker. Som en idiot med dödslängtan. Jag klarade spelet. Men till vilket pris?

Sommaren 2012 var en sådan där sommar man önskar att man kunde resa tillbaka till för en liten stund. Jag var sexton år, hade sommarlov och det enda som egentligen spelade någon roll var att hänga med kompisarna så länge som möjligt. Nästan varje natt samlades vi i en lägenhet som satt ihop med en av kompisarnas hus och som familjen för tillfället inte hyrde ut. Där satt vi i mörkret, med energidryck i händerna, överfulla godispåsar och Pringles inom räckhåll, fullständigt övertygade om att vi hade världens bästa sommarlov.

Lägenheten hade en alldeles särskild atmosfär. Luften bestod till största delen av tonårssvett och energidryck, medan tomma Monsterburkar vittnade om vår totala brist på sömn. Pringles smulades sönder under fötterna så att varje promenad genom rummet lät som om man gick över ett minfält av potatischips. Hygienen var tveksam, men stämningen var på topp.

Hela sommaren plöjde vi igenom nätets custom stories till Amnesia: The Dark Descent, och den mysiga stämningen var snart ett minne blott. Jag minns särskilt hur vi i en av dem vandrade genom mörka labyrinter där lyktans olja sakta började sina. Ljuset fladdrade, mörkret slöt sig omkring oss medan monstret gjorde sig hörd och där varje steg kändes som att gå rakt in i sin egen begravning. Man visste aldrig vad som väntade bakom nästa hörn.

Vi hann knappt sluta skrika efter en jumpscare innan nästa monster dök upp och fick oss att flyga ur stolarna. I ren panik sparkade jag rakt in i bordet med smalbenet. Smärtan kom omedelbart, men när jag tittade ner insåg jag att det var värre än en vanlig smäll. Benet blödde kraftigt. Där satt jag alltså, mitt i en skräckupplevelse, med ett smalben som såg ut att ha varit med i en betydligt mer verklig skräckfilm. Monstret behövde inte ens lämna skärmen för att skada sitt offer. Jag hade lyckats göra jobbet åt det.

Nej, Bloodborne är inget renodlat skräckspel. Eller, det huvudsakliga syftet är i alla fall inte att skrämmas, men att säga att From Softwares mästerverk från 2015 inte lutar sig kraftigt mot gothic horror ala H.P. Lovecraft, eller att påstå att det inte ligger en krypande obehaglig stämning över varje sekund av upplevelsen, vore rent felaktigt. Ljudbilden är för jävlig, till exempel. Kråkorna skäller. Hundarna kraxar. I mörka, otäcka rum där ingen befinner sig förutom jag hörs knarrande golvbrädor och gubbstön. Det är någon där, men ändå inte.

Varenda sekund i Bloodborne är ett aktivt arbete för att släcka spelarens livsgnista. Att runda ett hörn gör man med livet som insats. Varje vrå har en egen vrå där något litet djävulskap sitter permanent hukad med högaffel och illvrål redo i hölstret. Det finns ögon överallt, även när du inte ser dem, och i takt med att man tar sig längre och längre och till slut känner ett slags ägandeskap över staden Yarnham har vansinnet hunnit växa och sakta avtäcka hur lite du egentligen visste om den här världen och din roll i den.

Det kan låta som en överdrift, men för mig tror jag aldrig att jag känt mig mer hjälplös än när jag vandrade i snigelfart genom Yarnham, proppfull av souls men med en millimeter kvar på hälsomätaren, för att sedan råka ta ett snedsteg, ramla ner från en liten avsats i marken som jag inte ens såg och plötsligt befinna mig i en helt ny del av staden. Här ligger dimman tätare, och här är det mörkt och svårt att se någonting alls, men jag inser att jag befinner mig på en slags kullerstensbelagd bakgata mellan två hus. Men! Kanske har jag haft tur, för visst glittrar det där borta, lite längre in i dimman? Jo! Det gör det faktiskt! Det är någonting som glittrar, alldeles där längst in i dimman. Jag går ditåt, försiktigt, försiktigt, redo att loota, och det är först när jag kommer fram som jag inser att det som glimmar… Det är ingen skatt. Det är ett par ögon.

Egentligen skulle jag kunna välja ett av alla Resident Evil-spel som skrämt mig halvt från vettet genom åren eller ett och annat Silent Hill men ibland är det inte bara spelet i sig utan även allt runt omkring som kan förvandla en läskig spelsession till något ut över det vanliga. Hur som helst vill jag att ni ska ha i tankarna att Majsan är det fegaste som går i ett par skor när det gäller skräckspel och skräckfilmer.

Lägg då till att jag direkt efter min skilsmässa flyttade 40 mil hemåt och det första som hände var att min far sa Hej och sedan Hejdå för att njuta av värmen med sambon i Thailand i två hela månader och jag automatiskt förvandlades till husvakt till hans 300 kvadratmeter stora hus med obehaglig källare och nedervåning. Bara detta i sig var läskigt, jag och hunden ensamma i ett stort knarrande hus där min mor många år tidigare dragit sitt sista andetag.

Det var vinter och mörkret dök upp redan vid fyra tiden och av någon underlig anledning fick jag för mig att sätta igång ett spel jag köpt på Black Fridag. Spelet hette Until Dawn och enligt trailern var det ett skräckspel som skulle vara som en riktig skräckfilm och fega Majsan hade ångrat sig samma stund hon tryckte på köpknappen. Men här satt jag då i ett stort mörkt hus helt ensam och tyckte att det var en bra idé att dra igång det. Måste varit skilsmässan som gjort mig mentalt instabil eller nått. Så innan jag visste ordet om det så satt jag där med handkontrollen i händerna men självklart ett helt upptänt hus som lös mer än ett amerikanskt villakvarter på julafton.

Förlåt pappa (Jörgen med G), vet att det svider i det småländska hjärtat att höra detta i efterhand. Spelet blev precis så jobbigt att spela igenom som jag förutspått. Hjärtat slog så jag kände varje slag i bröstet, händerna darrade svettigt där de höll i kontrollen och de mörka lätt dimmiga stigarna de idiotiska tonåringarna jag styrde traskade runt på både stressade och irriterade mig då dom precis som i filmer gjorde sjukt idiotiska beslut även om jag plötsligt blivit delaktig i dom.

Jag måste ändå säga att så länge det var en mänsklig fiende så höll jag ändå mig själv i schakt men när de där Gollum-liknande asen dök upp blev det nästan diarré och pruttkalas för hela slanten. Sen gjorde det ju inte saken bättre att strömmen gick dag två under genomspelningen. Okey, den var borta i typ tre minuter, men tre minuter när man har suttit vettskrämd i ett spel där man blir jagad av multipla versioner av Über-Gollum megahög på fulcrack (eller fullproppad av fermenterad sjöpung, som den gode Lindman) med blodtörst efter mig som plötsligt blir av med sin enda ljuskälla och sin inbillade säkerhet mot monster är fasen inte att leka med.

Jag skojar inte när jag säger att jag sov med lamporna tända i hela huset i de hela två månaderna som pappa var bortrest. Jag skäms till och med att säga att jag kollade under sängen innan jag somnade och stack foten ut utanför täcket drog jag snabbt in den i säkerheten igen. I skydd mot potentiella Wendigos eller en och annan psykopat i hockeymask. Så vad lärde jag mig av detta? Spela bara läskiga spel om du har huset fullt med folk och i bländande solljus. Ja, eller köp plastade lakan. Your call.

Jag var en idiot. En riktig party-pooper. Eftersom jag 2019 relativt nyligen införskaffat min Playstation 4 hade jag inte inträtt i den digitala tidsåldern på riktigt, och jag hade naturligtvis inte planerat för att ladda ner Outlast 2 på förhand. Det blev jag istället tvungen till att göra på plats, när min bror redan anlänt hem till mig. Men hur lång tid kunde det ta? Det var förstås inte populärt när den nedräknande klockan visade upp T minus 60 minuter, men jag frestade med starka drycker, diverse andra spel och vad helst som kunde hålla humöret uppe i snacksväg. Samtidigt var det ju Outlast 2 som han hade besökt mig för, så tålamodet tröt ju längre tiden gick. Ända tills det äntligen var dags.

Vi drog igång spelet, kraschlandade med helikoptern i bergsklyftan och fick tag i den ikoniska handkameran och tog oss ner till bondgården i utkanten av landsortsbyn. Stämningen var på topp, och så även vårt mod. Det vill säga, fram tills det började blåsa i vindkvarnen och ett illavarslande, smärtsamt ilande ljud fick oss att gömma oss i det knähöga Arizona-gräset som kantade bygatan.

Jag knep ihop låren. Pressade tillbaka dropparna som desperat ville fläcka underkläderna, och med byn på vänster sida och i skydd av gräset strök jag långsamt, långsamt jäms med staketet för att undvika plötsliga konfrontationer. Det gick bra. Spänningen var olidlig, precis som vi ville ha den, och vi avancerade framåt när jag kort därpå hörde ett slags grymtande och vände mig åt höger, ut mot kulissen. Jag fann mig då stå öga mot öga med en skallig man, sportandes en sällsam, sällsynt obehaglig gris-look i ansiktet och jag kastade handkontrollen ifrån mig och skrek. Efter det vägrade jag att spela mer. Aldrig, aldrig mer. En kvart senare reste sig min bror upp, underlät att tacka för sig, och gick hem. Kvällen var förstörd.

Jag är inte så lättskrämd av mig, det krävs något alldeles speciellt för att jag ska sitta där i soffan och skaka som en hund som skiter rakblad. Alien Isolation var så pass skrämmande att jag redan innan jag började spela var nervös över vad jag skulle komma att utsättas för. De första timmarna var plågsamt långsamma, till stor del för att jag var livrädd för att springa in i den dreglande Xenomorphen vid varje liten vrå i princip, så jag vågade inte göra minsta ljud ens av rädsla för att locka till mig den där varelsen.

Just det långsamma tillvägagångssättet gjorde det ju förmodligen inte bättre heller, det byggde snarare upp än mer inför det oundvikliga första mötet med det där aset. Det blev inte bättre av första skymten, heller, men det skulle ta ytterligare en stund innan jag faktiskt stod öga mot öga med fanskapet. Det slutade förstås inte lyckligt, jag gömde mig i ett skåp men det skedde inte särskilt diskret. Xenomorphen stapplade ilsket och blodtörstigt runt, nästan lite retfullt innan den slet upp skåpsdörren, varpå jag nästan sket knäck i spiralen och pulsen skenade iväg så pass att min Apple Watch nog var på vippen att ringa 112. Hur jag tog mig igenom hela spelet är fortsatt en gåta för mig, men det får ses som en av mina mer beundransvärda prestationer sett till förutsättningarna.

När Pyramid Head blottade sitt minst sagt märkliga huvud för första gången stängde jag av konsolen, plockade ut spelet ur konsolen, lade tillbaka det i fodralet, ställde fodralet i hyllan och gick till sängs. När familjen Baker jagade mig runt i helveteskåken i Resident Evil: Biohazard medan jag hade krängt på mig PSVR-hjälmen på skallen skedde samma sak. Jag stängde av min Playstation 4. Plockade ut skivan ur min konsol, lade tillbaka den i fodralet, lade VR-brillorna under sängen och bestämde mig där och då för att aldrig mer göra om det där. Någonsin igen.

Samma sak hade hänt på samma sätt efter min första timme i Resident Evil om det inte hade varit för min barndomsvän Jimpa. För när den T-virus-smittade Doberman-jyckan kom flygande in genom fönstret där i början, då tappade jag inte bara handkontrollen, jag tappade fattningen – fullständigt. Jag minns att jag skrek så högt att jag väckte min arma mor och min storasyster, som trodde att jag precis blivit knivstucken. Jimpa, som alltid älskat skräck och samlat på skräckfilmer så länge jag kan minnas, blev så taggad av min återberättelse om hundincidenten att han spelade resten av Shinji Mikamis skräckdebut tillsammans med mig, och tur var väl det, för annars hade även det spelet lyfts ut ur konsolen, stoppats åter i plastfodralet, ställts in i hyllan och aldrig igen plockats fram.

Jag tackar Capcom och Mikami för att de inte bara nyskapade, banade väg för en hel genre men även fick mig sådär hopplöst skräckspelstokig som jag alltid varit sen dess. Jag tackar Jimpa för att han inte lät mig avsluta min Resident Evil-upplevelse där efter 21 minuters speltid och jag tackar spelvärlden i någon slags generell hyllning till spel som underhållningsform och då i synnerhet skräckgenren som alltid lyckats skrämma mig betydligt, betydligt mer än vad all skräckfilm någonsin gjort.