10 läskiga filmscener som inte är skräck

Det finns så otroligt mycket läskigheter som smyger sig in i filmer som inte nödvändigtvis är skräckfilm, nästan för mycket att räkna upp. Beroende på hur man vrider och vänder på det kan, som vissa användare här på sajten pekat ut, allt från Jurassic Park till Terminator nästan ses som skräckhistorier. Det är också ytterst subjektiv vad som är ”läskigt” film- och TV-världen: det kan vara allt från krigsscener, barndomstrauma eller clowner beroende på vem man frågar. Så nu gör vi ett försök: här är en kort lista över 10 läskiga scener som inte nödvändigtvis kommer från skräckgenren…

Gene Wilder-klassikern från 1971 hör fortfarande till ett av filmvärldens mest självklara filmklassiker, som med felfri dramaturgi och lekfullhet fångade Roald Dahls magi från boken med samma namn. Filmen hade nog rullat ännu varmare i mitt hushåll när jag var mindre – om det inte vore för den traumatiserande båtscenen. Alla känenr till den vid det här laget. Efter ett sångnummer och lite Oompa Loompa-lek kastas vi, från ingenstans, in i en psykedelisk terrortunnel bestående av mardrömsbilder – som ett avhugget hönshuvud – och Wilders nästintill skrikande poesiuppläsning. Nu uppskattas scenen för sin kontrast, men då kändes denna scen som att bita i ett äckligt russin i chokladkakan…

Seriemördarthrillers är såklart otäcka i sig, men frågan är om inte källarscenen i David Finchers morddrama hör till en av de mest otäcka. Scenen där Jake Gyllenhaals karaktär leds in till en potentiell seriemördares källare dryper av så mycket atmosfär och så mycket undanstoppad panik att man nästan vill skrika. Innan Gyllenhaal ens sätter foten i källaren bekräftas flera saker om Zodiac genom krypande dialog, den dämpade ljussättningen, knarret från källartaket och det visslande tekannetjutet nålar oss fast i Gyllenhaals utsatta skor och som tittare vill man inget annat än att lämna den här scenen – fort. Den här scenen är så skickligt upplagd att den lika gärna hade kunnat vara slutscenen och ridån för vår stackars huvudperson…

Vi har i flertal omgångar talat oss varma om Peter Jacksons mästerliga filmtrilogi här på Missil, men en viss scen är värd att nämna i detta sammanhang. Ni vet vilken – den man alltid spolade förbi när man var barn och som man alltid pausade i rätt ögonblick för att skrämma småsyskonen. Det är scenen där Bilbo blir lockad av ringen runt Frodos hals och skymtar ett chockerande demonansikte i ett kort ögonblick Jackson ville här visa ringens korrumperande ondska, men det visade sig också vara ett av filmvärldens mest effektiva hoppa till-scener. Bilbos plötsliga förvandling rycker tittaren från trygghetskänslan som alvernas hemstad vaggade in oss i och även om man mest tycker synd om gamle gode Bilbo gjorde demonansiktet oss väldigt nervösa inför det som komma skall…

På tal jumpscares… Man kan ju argumentera huruvida allt David Lynch rör vid blir automatiskt skräck, men det var det fina med regissörens filmstil: han svävade ständigt på gränsen mellan det ”normala” och renodlad mardröm. Detta var synnerligen fallet i den klassiska diner-scenen i Mullholland Drive, där en karaktär berättar om sin mardröm för en vän – bara för att återuppleva sin värsta mardröm sekunder senare, detalj för detalj och leder oss till en jumpscare som heter duga. Den här scenen är ren grymhet och det värsta av allt är att vi vet vad som kommer att hända. Vi fick det precis förklarat för oss! Ändå hänger ångesten kvar i luften, nästan som att man inte kan andas. Drömlogiken bakom den här scenen är förträfflig, för det är inte ens den lortige luffaren som är det skrämmande: skräcken ligger i den fruktansvärda förväntningen…

Vissa scener är så intensiva att de aldrig tycks ta slut och blir så utdraget, otäckt och verklighetstrogen att man nästan kippar efter luft i den trygga vardagsrumssoffan. Den märkvärdiga thrillern Nocturnal Animals innehåller just en sådan scen, där en familj åker iväg på roadtrip bara för att prejas ner av Aaron Taylor-Johnsons ohyggliga karaktär. Hela sekvensen där familjen blir omringad av dessa väghuliganer signalerar fara och desperation, där man som tittare utsätts för samma psykologiska tortyr som de utsatta karaktärerna upplever och det eskalerar på ett så realistiskt vis att man nästan inte vill se om filmen. Det är oväntat obekvämt att reflektera sig i makens feghet, för vad kan man egentliga göra i en så övergiven situation, mitt ute i ingenstans? Nocturnal Animals är bara ångestframkallande och otäckt på bästa tänkbara vis…

Självfallet ska vi baka in mer klassisk barndomstrauma här i form av Disneys Bambi, men för en gångs skull handlar det inte om Bambis mamma. Den scenen som satte satte skräck i mig som liten parvel var såklart scenen där ”människan” börjar jaga i skogen. Det är något visst med ett hot som inte går att se, som man bara kan föreställa sig och som i detta fall manifesteras i form av en desperat påfågel som vägrar invänta sin död och försöker flyga därifrån – förgäves, ska sägas. Inte nog med att fågels panik var skärrande, den riktiga hjärtstopparen var såklart den upptrappande musiken: ett skräckinjagande motiv som gjorde en redan manisk scen till rena terrorn och som dessutom blev en inspirationskälla för John Williams när han skapade Jaws-motivet. Hur många fler barndomar ska du få förstöra, Bambi?!

Steven Spielberg gjorde helt rätt i influeras av 9/11-händelsens askgråa terroristskräck när han satte ihop en modern version av H.G. Wells berömda science fiction-klassiker och det var just den skrämmande känslan man drabbades av i filmens mest upprörande scen: när en utomjordisk tripod reser sig från jorden och börjar pulverisera allt och alla den ser i sin väg. Regin, fotot och John Williams musik hjälpte såklart till för att göra marsinvånarnas invasion till en riktigt otäck sådan. Uppbyggnaden med den växande metallbesten är perfekt och stunden man ser kvinnans ansikte explodera i aska är riktigt ruskig. Resten av filmen når egentligen aldrig upp till just denna inledande scen, men det hindrar inte invasionen från att vara laserfokuserad, laddad och läskig.

Ett udda val kan tyckas, men sedan jag såg den konspirationsthrillern som tonåring har den alltid hemsökt mig, i synnerhet en scen där vidden av John F. Kennedy-konspirationen avtäcks. Hela filmen är egentligen ett enda stort febrigt kaninhål av paranoia och maskopi, men det är scenen där Donald Sutherlands mystiske karaktär ödelägger huvudpersonens världsbild som jag alltid har funnit påträngande kuslig och obekväm. Tänk om din fiende inte var påtaglig, att hotet var ansiktslöst? Att komplotten är så systematisk och så metodisk att det inte är någon mening att slåss för sanningen? Kevin Costners huvudperson ser mer besegrad ut ju längre scenen pågår, John Williams musik kryper under huden medan Sutherland målar upp en ruggig bild av den militära sektorns totala kontroll. Oavsett om man tror på detta eller inte är scenen rysligt övertygande…

Jag kommer fortfarande ihåg hur isande och skräckinjagande inledningen i Quentin Tarantinos nazithriller var när det väl begav sig, hur diabolisk Christopher Waltz gestaltade sin lömske judejägare och hyr ryslig hela förhörscenen faktiskt är. Det var som att se någon bjuda in djävulen till sitt hem, vars mjölkdrickande hövlighet smälter av från hans kyliga ansikte när han väl avslöjar att han redan har räknat ut var bonden har gömt de judiska flyktingarna och den hotfulla konfrontationen blir en tårfylld bekännelse när bonden bryts ner. Det är skrämmande hur intelligent, kylig och beräknande Waltz är och hur han kontrollerade situationen redan innan han satte sin stövel i huset. Det hjälper också att det hårresande musikstycket som Tarantino lånade från Ennio Morricone hjälper till att försegla judarnas monstruösa öde…

Jag hade egentligen tänkt att skriva om Eyes Wide Shut, men en viss scen i den andra säsongen av True Detective lyckades överträffa Kubricks societetsskräck, så jag får lov att fuska här en aning med ett inslag från en TV-serie. Scenen ifråga äger rum mot säsongens slutfas, där Rachel McAdams karaktär infiltrerar en sexfest för korrupta äldre män och förvandlas snart till en surrealistisk orgiemardröm när hon – tillsammans med några andra ont anande unga kvinnor – blir drogade. Karaktärens sextrauma tränger sig på i en redan obehagligt inkräktande noir-scen som dryper av depravation, ruttenhet och människomörker, som mycket väl hade kunnat vara hämtat från verkligheten och som är bra mycket mer fasansfull än spöken och blodsplatter…

Vilka scener från icke-skräck är de läskigaste, enligt dig?