Point Break

Det första utkastet av manuset till 1993 års superhit Point Break var inget annat än en ordinär polis/tjuv-story utan egentlig attityd eller originalitet. Det var regissören Kathryn Bigelows dåvarande bättre hälft, Terminator-skaparen James Cameron, som under en långhelg i parets dåvarande fritidshem beslutade sig för att hjälpa till. Cameron och Bigelow skrev om mer än 90% av manuset som författats av Rick King samt Peter Illif och resten är som vi alla vet… Historia.

Den platt och icke-originella storyn om den stoiske polisen som jagar den frisläppte, impulsiva brottslingen genom ett solblekt Los Angeles, blev via Bigelows säkra hand och Camerons sylvassa penna till något mycket mer och detta är utan tvekan en av 90-talsfilmerna som åldrats allra, allra bäst. Kontrasten mellan Utah och Bodhi är perfekt orkestrerad och båda karaktärerna gestaltas med en sån precision att jag som publik glömmer av att hylla det faktum att tempot i den här filmen, via suverän struktur och perfekt klippning, är rasande bra. Point Break känns aldrig utdragen eller lång, trots att den med 1991 års mått mätt var det. Den känns å andra sidan aldrig stressad, komprimerad eller forcerad. Tvärtom. Storyn får andas. Allt sker av en anledning, motiv, driv, tredje karaktär, dynamik… Allt finns där via dramaturgi som så här 35 år senare ter sig som perfekt. Helt, helt perfekt.

Swayze gjorde många riktigt bra filmroller under sin digra karriär som skådespelare men ingen av dem ens i närheten av så bra som Bodhi är i den här filmen. Det slår gnistor om hans leveranser, han äger hela sin karaktärs andliga existens utan att den känns flummig eller påtvingad. Eller larvig. Bodhi är så cool att det nästan gör ont och Swayze med hjälp av Bigelow suddar ut den där bilden av actionthrillergenrens typiska skurk. Bodhi är mer nyanserad än Utah, så pass att han ger Utah mening och tillsammans bildar de en dynamik baserad på viss vördnad inför den andres liv och livsval, som gör dem oslagbara tillsammans.

Harp: ”You’re a real blue flame special, aren’t you, son? Young, dumb and full of come, I know. What I don’t know is how you got assigned here. Guess we must just have ourselves an asshole shortage, huh?”

Johnny Utah: ”Not so far.”

Allt annat är minst lika bra. Stuntsen i den här filmen är legendariska av en tydlig anledning. Busey är fullkomligt lysande som den luttrade FBI-dåren Pappas och Lori Petty gör sitt livs roll som Tyler. Det finns actionpartier i den här filmen som jag anser vara facit till hur tät, rapp, cool action görs på bästa sätt och en av dessa är såklart när Utah blottar sig och sin täckmantel i samma veva som han avbryter Ex Presidents pågående sista rån, och därmed blir en bricka i deras storslagna spel. I min värld finns det verkligen inte många långfilmer som jag skulle välja att kalla för perfekta, men detta är definitivt en av få.