Nintendo Switch Sports Resort

2006 års Nintendo Wii Sports var i grunden inget särskilt bra spel. Det var snarare genomgående mediokert, men trots det väldigt roligt och väldigt beroendeframkallande. Orsaken till detta stavades Wii Motion Controls och Wii Sports huvudsakliga uppdrag var ju att lära nya spelare hur Nintendos nya konsol och dess kontrolldon fungerade. Vifta, veva, ryck och skaka… Och de små gulliga avatarerna slungade runt sina low poly-kroppar på ett humoristiskt vis. Wii Sports var ett gimmickbaserat gratisspel för att demonstrera hårdvara och dess funktionalitet, som Duck Hunt eller Astro’s Playroom, och det var för sin tid, för vad det var – i det avseendet lyckat. 2009 släpptes uppföljaren, till Wii, och även om det sålda bra kändes det lite innehållsfattigt.

2022 försökte Nintendo repetera succén och detta genom att behålla en del publikfavoriter sett till olika sorter/grenar och sen kasta in en del nya påhitt. Switch Sports var inte särskilt bra. Marginellt bättre än de två föregångarna men vid det här laget kände åtminstone jag att nyhetens behag såklart var dött sen länge och den hårt koreograferade, automatiserade, simpla känslan av att varje enskild sport gjorts till något slags partybetonad uppvisning i koncentrerad fantasibrist.

Switch Sports Resort ger mig exakt samma känsla. Fyra år har passerat. Många av sporterna som kopierats från Wii Sports till Switch Sports har förts över hit med få eller inga egentliga nyheter/uppdateringar och bland de 12 olika grenarna finns det även några nya. Vi är åter på Wuhu Island och det hela ser grafiskt primitivt ut och spelkontrollen är fortfarande för det mesta väldigt självgående. Det finns sporter här där spelet i sig inte bryr sig huruvida du gör si eller så, bara du viftar med din Joycon. Och det, hur mycket ”barnfokus” eller ”partyfokus” Nintendo än har, är svårsvalt.

Tennisen exempelvis var väl charmig i sin inexakta trams-framtoning för 20 år sen men idag, när det mesta sker automatiskt och precision och timing spelar i stort sett noll roll, är det svårt att inte bli uttråkad. Detsamma gäller i allra högsta grad boxningen som känns så pass godtycklig att jag i slutändan bara håller mina Joycons i nylonarmbanden och rasslar runt dem som ett billigt smycke, för att kunna leverera så många svidande jabbar som möjligt.

Volleybollen känns precis som pingisen också godtyckligt upplagd med ryckiga animationer, supergrund, ytlig spelbarhet och nära nog noll riktigt speldjup. Detta är extra trist när vi alla vet hur bra Nintendo kan vara, om de verkligen vill, på att göra familjeorienterad, barnvänlig sport som är busenkel att plocka upp för första gången men rejält, rekorderligt utmanande att bli riktigt bra på. Super Tennis, Game Boy Golf, Mario Golf till Gamecube samt Punch-Out är ju alla supertydliga bevis på just detta.

Sämst av alla sporterna här, för egen del, är tveklöst basketen samt skateboard-momenten. De sistnämnda utgörs med Joycons i muskontroll-läge och även om tanken är god fungerar det verkligen inte särskilt bra. Det är omständligt och dumt, vilket gör att jag mer än gärna undviker det för all framtid. Detta gäller även basketen som är sämst i spelet och så koreoraferat, självspelade och styltigt att det borde uteslutits helt. Tumbrottningen däremot är inte fullt lika dumt som det låter eller har sett ut på förhand, men att detta fått ta plats här medan fotbollen, fäktningen, kajakpaddlingen och baseball-portionen – inte inkluderats, är svårt att smälta.

Det finns verkligen inte mycket att hämta här för den ensamma spelaren, och det är såklart synd. Det finns dessutom inget att hämta i storyn eller de olika karaktärerna och Wuhu Island i sig känns öde och livlös. Om Nintendo istället hade tagit i från tårna hade de såklart kunnat bygga flera olika öar baserade på Mario-världar, Animal Crossing-världar, Pokemon-världar, Hyrule och sen slängt in 30 av deras mest älskade karaktärer och gjort ett stort, innehållsmässigt proppat open world-sportspel med riktiga, rejäla partykvaliteter. Som det är nu blev detta mest som ett gimmickaktigt mobilspel för 700 kronor.

Jag gillar förvisso delar av den öppna världen här, jag gillar delar av den rena, samlade estetiken och hur glatt det här spelet verkligen känns sett till ton. Jag har haft roligt med golfbiten och skrattat en del åt tumbrottningen och dess absurda natur, men på det stora hela handlar detta om ett innehållslöst och framförallt gimmickbaserat spel som borde följt med konsolen, gratis.