Thank You Bus Driver

En gång, för ett par år sedan, satt jag på en buss. En röd SL-buss som skulle ta mig från innerstan till förorten där jag bodde. En vanlig dag, i mångt och mycket. Vid Tekniska Högskolan kliver det på en oborstad farbror. Inget ovanligt i sig. Han sätter sig ett par rader snett framför mig. Han börjar rota i nån kasse från en lokal matbutik och med slinka fingrar fiskar han upp ett paket kräftor. Japp, kräftor. Jag tror de var turkiska. Och sen börjar gubben smaska loss. Vi pratar klosugande, hjärnskrapande och stjärtböjande. Hela paketet. Lukten och kräftresterna längs golvet gjorde detta till den märkligaste bussresan jag någonsin har varit med om och är en av anledningarna till att jag i dag ytterst sällan ens åker buss. 

Anledningen till att jag tar upp den här hemska anekdoten från mitt liv är att jag önskar att han som körde den bussen hade spelat lite Thank You Bus Driver innan resan, för här får man rätt rejäla tips om hur man bör sköta sitt jobb som förare i kollektivtrafiken och hur man upprätthåller lite vett och etikett. 

Thank You Bus Driver är det senaste spelet från Double Fine och deras första som nu är en självständig studio efter att ha blivit släppt av Microsoft. Double Fine-spel har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta, eftersom deras unika stil, syn på humor och säregna speldesign alltid får mig i gott humör. Thank You Busdriver är inget undantag och lyckligtvis har jag inte stött på några kräftätare, men det finns gott om andra udda typer, skön humor och finurlig spelbarhet.

Det hela påminner om Crazy Taxi i sitt upplägg. Ett fordon ska föras fram, i det här fallet en stadsbuss, passagerare ska lämnas av och allt ska gå i tid. Som namnet antyder är det tacken från passagerarna som är viktiga, och dessa får man genom att komma fram i tid och göra resan så behaglig som möjligt. Precis som kräftätaren från den verkliga världen finns det folk där ute som kommer att göra bussresan mindre behaglig för andra resenärer och det blir ditt jobb som chaufför att inte bara komma fram i tid utan också utdela reprimander och i enstaka fall avlägsna individer från bussen. 

Under arbetspasset dyker nya förbud upp i bussen. Det kan handla om allt från att man som passagerare inte får sova, snacka i mobiltelefon, lukta illa eller klippa sina tånaglar inför andra. Det är alltså upp till mig att se till att dessa regler efterföljs, annars blir det färre tack vid varje busshållplats. Vilket är det bästa sättet att hålla ordning, undrar du då? Jo, genom att vända sig bak i bussen och med världens längsta vänsterarm utdela lavetter till dem som inte sköter sig. Fattar de inte vinken och fortsätter med sitt nagelklippande, finns det möjlighet att slänga av dem. Det är udda på det där sättet som kännetecknar ett spel från Double Fine. Att föra fram bussen på gatorna, försöka hitta den bästa vägen fram och samtidigt hålla koll bakåt på att alla sköter sig blir en minst sagt stressig upplevelse, eftersom tiden tickar på stadigt mellan hållplatserna. När tiden går ut är arbetsdagen slut. 

Då och då kliver det på en suspekt herre som, likt en blottare, öppnar upp rocken och bartäcker härligheterna. Härligheterna här kommer som tur är i form av olika tillfälliga uppgraderingar till bussen som kan göra arbetsdagen lite lättare. Det handlar om saker som doftgranar för att motverka illaluktande passagerare eller en kopp kaffe för att kunna köra bussen snabbare. I takt med att förbuden på bussen blir fler ökar alltså också fördelarna, men varken förbud eller fördelar kvarstår mellan de olika dagarna. För att komma vidare i spelet och mot slutmålet att bli den bästa busschauffören som någonsin har existerat och få en staty uppställd i min avbild behövs så många tack som möjligt. Ju fler tack jag får, desto fler olika banor låser jag upp och dessa lägger till ytterligare modifikationer. Vissa dagar kan det exempelvis bli sopdag och då är stadens alla gator proppade med svarta sopsäckar och sopbilarna är ute och försöker samla ihop dem, vilket såklart skapar problem för den som vill köra sin buss så fort som möjligt. Andra dagar är det nattskift som gäller och även om bilarna på gatorna blir färre är hindren på genvägarna desto fler. Det låter bra i teorin, men i spelet är skillnaderna näst intill obefintliga och de allra flesta dagarna känns likadana.

Det är däremot precis lika flippat som det låter och den grafiska stilen och designen gör ingenting för att försöka få det att kännas mer normalt. Allting är monokromt och karaktärerna har den där klassiska, böjliga och överdrivna rubber-hose-stilen med långa armar och ben som i tidiga Disney- och Fleischer-filmer. 2D-passagerarna kommer i alla former från mikrovågsugnar med fisk till Bigfoot och livbojar, och själva spelvärlden är i 3D, vilket skapar en säregen stil som passar spelkonceptet perfekt. 

Thank You Bus Driver är en stressig upplevelse. Att konstant försöka hitta den snabbaste vägen fram genom staden med ena ögat på vägen och det andra i backspegeln, försöka komma ihåg vilka förbud som gäller och lyssna på musiken som, i takt med att tiden rinner ut, blir allt mer hetsig, tär på mitt arma psyke. När samma fule svampsnubbe bak i bussen för tredje gången börjar hinka i sig energidryck trots förbud och jag måste vända mig om för att utdela passionerad örfil, känner jag att jag hettar på riktigt. Det är ett spel som bäst avnjuts under kortare stunder, eftersom skillnaden mellan de olika dagarna, trots olika typer av modifieringar, inte blir tillräckligt stor.