The Conjuring: Unspoken

Netflix och skräckspel. Det är kanske inte den mest självklara kombon i världen, men streamingjätten fortsätter envist att försöka övertyga oss pröjsande prenumeranter om att tjänsten duger till annat än seriebinge och ett ändlöst bläddrande bland halvrisiga rullar med Adam Sandler som vi ändå aldrig kommer att se. Den här gången har man dessutom plockat fram det tunga artilleriet. Supermassive Games, studion bakom det alldeles förträffliga Until Dawn, det nästan lika förträffliga The Quarry och den mer blandade gottepåsen, The Dark Pictures Anthology har fått sätta tänderna i The Conjuring. Och då borde det väl åtminstone finnas förutsättningar för förhöjd vilopuls?

Nja. Riktigt så roligt ska vi inte ha det. Ska det visa sig. The Conjuring: Unspoken är ett interaktivt skräckäventyr där TV:n står för själva föreställningen medan mobiltelefonen fungerar som styrdon. Ett rätt fiffigt upplägg, faktiskt. När det väl fungerar. Vilket är långt ifrån alltid. Det finns trots allt en anledning till varför Gud skapade handkontrollen redan på tredje dagen. Men med mobilen i högsta hugg får jag alltså utforska miljöer, fatta beslut och använda diverse paranormala instrument för att undersöka sådant som rimligtvis borde få varje normalt funtad människa att omedelbart lämna byggnaden och ringa Ghostbusters. Eller åtminstone mäklaren och ifrågasätta kontraktet.

Berättelsen kretsar kring familjen Cooper som bor på den hemsökta puben Red Lion. Inget släktskap med det gamla stökiga stamhaket i Majorna i Göteborg, numera odödliggjort av Flashback Forever, såvitt jag vet. Men efter moderns död har yngsta dottern Bryony slutat prata och börjat uppleva sådant som definitivt inte går att skylla på kass ventilation eller en gammal sliten värmepanna. Hennes storasyster Charlotte tar därför kontakt med Francesca Noakes, en paranormal utredare som tidigare arbetat med Ed och Lorraine Warren.

Det första som slår mig, och det här kommer jag att fortsätta älta. Var är Patrick Wilson? Allvarligt talat. Vad är The Conjuring utan Patrick Wilson? Vad är ens skräck utan Patrick Wilson? Mannen har tillbringat en betydande del av sin filmkarriär med att springa runt i hemsökta hus, stirra bekymrat in i mörka hörn och försöka rädda familjer från demoner. Han är ju för skräckfilmen vad David Attenborough är för naturprogram. Ser Patrick Wilson bekymrad ut vet man att huset bör utrymmas. Omedelbart. Att kasta in oss i The Conjuring-universumet utan hans trygga, lätt plågade uppsyn känns nästan som en reva i tidslinjen. Lorraine Warren saknas förstås också, men det är framför allt Wilsons frånvaro som lämnar ett stort, demonformat hål i upplevelsen. Nåväl. Det är som det är. Man får väl försöka ha trevligt med de döda ändå.

Och berättelsen är faktiskt inte särskilt dum. Familjens sorg och ansträngda relationer får ordentligt med utrymme, och särskilt Bryony fungerar förvånansvärt bra som känslomässigt nav trots att hon inte säger ett knyst. Charlotte försöker hålla ihop det som finns kvar av familjen medan pappan gör sitt bästa för att förneka att det pågår något övernaturligt. Ett skapligt imponerande självbedrägeri med tanke på omständigheterna. Francesca har dessutom ett eget emotionellt bagage som gör att hon kan närma sig familjens problem med en något större förståelse än den genomsnittliga spökjägaren med ficklampa och kortvågsradio.

Det är just relationerna som är spelets stora styrka. Supermassive vet förstås hur man bygger karaktärer och skapar engagemang, det har de bevisat gång efter annan, och skådespelarinsatserna håller genomgående hög klass. Ansiktsanimationerna är hyggligt mänskliga, om än med en och annan utflykt i det gamla välbekanta uncanny valley, miljöerna är snyggt återgivna och den gamla puben har tillräckligt med mörka vrår för att vara intressant att utforska. Allt är egentligen upplagt för en riktigt obehaglig kväll framför TV. Problemet är bara att jag väldigt sällan blir rädd. Och det är ju ett ganska fundamentalt problem när man gör ett spel baserat på en filmserie som till stor del byggt sitt existensberättigande på att tvinga vuxna människor att sova med lampan tänd.

Visst finns här demoner, skumma ljud och diverse övernaturliga otrevligheter. Men någon ordentlig nerv infinner sig sällan. Jag skakar inte direkt i stövelskaften. Där Supermassives tidigare verk kunde få mig att ifrågasätta varenda litet beslut och förbanna mina egna tröga reflexer, känns Unspoken märkligt ofarligt. Avsaknaden av intensiva sekvenser och snabba knapptryckningar gör att det aldrig riktigt hettar till. Det känns sjukt att skriva, men det är nästan så att jag saknar det gamla panikfyllda QTE-hamrandet. Nu är det lite som att besöka ett spökhus på ett nöjesfält där personalen gått ut i strejk. Kul miljö, absolut, men jag hade gärna velat att någon försökte skrämma skiten ur mig också. Det känns ändå som ett ganska rimligt önskemål när man frivilligt ger sig i kast med demonisk verksamhet.

Däremot finns det flera riktigt trevliga idéer kring hur mobilen används. Med en EMF-mätare kan jag exempelvis söka efter övernaturlig aktivitet, och med hjälp av en radio gäller det att vinkla och vrida telefonen för att hitta mystiska signaler från andra sidan. Det sistnämnda fungerar dessvärre ungefär lika tillförlitligt som Wi-Fi på ett SJ-tåg och vid mer än ett tillfälle tvingades jag starta om eländet för att komma vidare. Tydligen har även andevärlden samma problem med uppkopplingen som vi vanliga dödliga.

Allra bäst fungerar dock den infraröda kameran. Medan TV:n visar den vanliga miljön avslöjar mobilskärmen sådant som det mänskliga ögat inte kan uppfatta. Plötsligt sitter jag där och sveper telefonen över vardagsrummet som någon sorts Ghostbuster från Temu. Det är faktiskt riktigt innovativt och responsivt. Det fungerar särskilt bra under spelets avslutande del, när mörkret tätnar och den demoniska aktiviteten intensifieras. Då får jag äntligen känna mig som en aktiv deltagare i spökjakten snarare än en passiv åskådare. Att jag förmodligen ser synnerligen fånig ut när jag sitter där och vevar med luren i handen får jag bjuda på. Det är både smart och underhållande, och framför allt något som Supermassive borde utveckla vidare. Här finns faktiskt potential att göra något riktigt spännande av konceptet.

Mindre imponerande är valmöjligheterna. Studion har ju gjort sig ett namn på berättelser där ett enda ogenomtänkt beslut kan resultera i att någon stackars sate får huvudet avlägsnat från kroppen innan eftertexterna rullar. Här känns konsekvenserna betydligt mindre dramatiska. Vid flera tillfällen fattade jag ett beslut som tycktes innebära en karaktärs tämligen omedelbara frånfälle, men vederbörande klarade sig ändå galant. Tack för den. Ska vi verkligen hålla på och låtsas att mina beslut betyder något? Mycket kan jag tolerera. Eller ja, en del åtminstone. Men när ett spel bygger hela sin identitet på att jag ska fatta beslut som påverkar berättelsen och sedan fullständigt struntar i vad jag bestämmer, då börjar det faktiskt rycka lite oroväckande i ena ögonlocket. Varför ens ge mig ett val om resultatet ändå blir detsamma? Då kan jag lika gärna titta på en film och låta mobilen ligga kvar på soffbordet.

Och det är synd eftersom äventyret bara tar omkring nittio minuter att spela igenom, vilket är ett alldeles utmärkt format för den här sortens interaktiva skräckfilm, men det är också en längd som borde ge utrymme för tydligare alternativa vägar. Jag kräver inte sjutton olika slut och en berättelse som förgrenar sig likt släktträdet i Game of Thrones, men någon form av konsekvens vore ju trevligt. När valen mest känns kosmetiska försvinner en stor del av tjusningen med hela konceptet. Då börjar jag fundera på varför jag överhuvudtaget sitter här och trycker på telefonen.

Samtidigt ska spelet ha beröm för att det faktiskt lyckas knyta ihop berättelsen på ett tillfredsställande sätt. Avslutningen är mer känslosam än skrämmande, och även om den inte direkt får mig att ramla ur soffan så fungerar den. Här märks det att Supermassive har större intresse av familjens tragedi än av att stapla billiga skrämseleffekter på varandra. Ett fullt respektabelt beslut, även om jag personligen gärna hade sett mer djävulskap i ett spel som marknadsförs som skräck och ingår i en franchise som bygger på skrämselhicka.

The Conjuring: Unspoken är i slutändan ett ganska trevligt litet skräckäventyr som visar att Netflix ändå är något intressant på spåren med sitt TV- och mobilkoncept. Det är snyggt, välspelat och berättarmässigt betydligt bättre än många andra försök att mjölka populära skräckvarumärken på deras sista droppar blod. Men det är också lite väl snällt, lite väl förutsägbart och framför allt alldeles för dåligt på att skrämmas. Jag vill ha kallsvettiga händer, hjärtklappning och åtminstone ett ögonblick där jag allvarligt överväger att stänga av skiten och titta på något lugnare. Som My Little Pony. Nej, ge mig Kastanjemannen som interaktiv film nästa gång. Danskarna vet hur man skräms. Men om vi tvunget ska hålla oss kvar i samma franchise får Netflix faktiskt se till att slå en signal till Patrick Wilson. Mannen har trots allt erfarenhet av den här sortens problem. Och om jag ska tillbringa en hel kväll med demoner vill jag åtminstone ha någon i rummet som vet vad fan han håller på med.