Clayface

Skådespelaren Matt Hagen (Tom Rhys Harries) tycks ha allt man kan drömma om; massor av fans, en Oscarsnominering och en lysande framtid i branschen. Lika fort som han får sitt drömliv tas den lika snabbt ifrån honom när han en ödesdiger natt råkar ut för ett farligt engångsligg och hans vackra Hollywood-anlete skärs upp av en svartsjuk Gotham-gangster. Efter ett flertal ansiktsoperationer och en misslyckad rättegång är lika ruinerad som han är vanställd, men när han får chansen att laga sitt missbildade ansikte (och därmed sitt liv) med hjälp av otestad nanoteknologi blir han mer än gärna en försökskanin. Trots lovande resultat blir han snart varse om de oväntade psykologiska effekterna av att låta ilskan bubbla inombords och som ges uttryck i form av lera, blod och tårar…

Clayface påminner väldigt tidigt om Joker-filmen med Joaquin Phoenix i täten; vi får följa en antihjälte som söker rättvisa för all misär han har utsatts för, men blir ett monster på vägen med vanföreställningar om ett normalt liv vid sidan om allt våld. Fokus ligger dock mer på äckel-päckel, hudslamsor, nakenhet och hinkvis med magvridande kroppskräck, vilket är en kul vinkel för James Gunns nya filmuniversum. Man slås tidigt av vidriga scener som involverar knivar, uppskurna kinder och smältande ögonlock som kommer få publiken att blunda och titta bort. Det är visserligen härligt groteskt och stundtals väldigt våldsamt, men inte lika intensivt eller gripande som ovannämnda clownfilm – om man nu ska få jämföra.

Regissören James Watkins, som tidigare har stått för den ångestframkallande rysaren Eden Lake, väljer att leka mer med Hagens formskiftande natur vilket leder till flera effektiva scener – som när han under sömnen förvandlas till sitt kärleksintresse och kramar sin nya kropp med sina Hagen-armar. Det psykologiska spelet uteblir dock när filmens struktur blir mer och mer uppenbar. Skiftet till blodtörstigt monster sker väldigt snabbt och som tittare väntar man mest på att huvudpersonen ska uppnå sin mordiska potential. Vilket han gör, med råge! I grunden är Clayface en hyfsad hämndrulle som inte direkt bryter ny mark – vändpunkterna kommer inte direkt som någon överraskning – men Hagens hämndturné bromsar aldrig upp spänningen.

En del av mig önskar att Clayface verkligen hamrade hem Hagens identitetskris likt det kreativa Clayface-avsnittet i den animerade pärlan Batman: The Animated Series, där lerfejset storspelades av Ron Perlman. Clayface-filmen är mer av en klassisk ursprungshistoria i samma stil som Sonys spinoff-rullar, men som är betydligt smartare än de styggelserna. Filmen gör det mesta av sin medelbudget och levererar precis det publiken vill ha: grisiga mord, svart humor och finurliga formskiftningssekvenser, med en gnutta gotisk romans för att ge denna blodiga saga en hint av tragedi.

Det är bara synd att den där tragedin aldrig riktigt känns av och att det snabbt går att förutse hela sista akten. Det finns också flera scener som inte riktigt övertygar, som den där bästa vännen vars enda egenskap är att berätta för publiken hur bra vänner de är – eller hur trist och oinspirerad Hagens maffiamåltavla verkligen är, vilket gör honom svår att hata. Det hela är som scenen ombord ett turbulensdrabbat plan där Hagen försöker klippa upp sina hopklistrade ögonlock med en näshårssax; det är nervigt, men det går inte hela vägen.

Man får bara se Clayface i sitt sanna gyttjiga jag mot slutet av filmen, men det hindrar inte denna film från att vara rysligt mysigt för den som uppskattar body horror-genren. Tom Rhys Harries är riktigt bra som titelfiguren, medan resten av skådespelarna bleknar i direkt jämförelse. Det är ett lika trevligt filmalternativ för både DC-fans och för filmtittare som söker något extra äckligt till Alla Helgona-helgen…