Cyberpunk 2077: Edgerunners 2

Night City – staden som aldrig sover, staden som aldrig förlåter – som aldrig glömmer. Bland alla blodstänkta historier i denna stad hittar vi Roman, en ung amatörfilmskapare som försöker tjäna pengar på att fånga oförglömliga ögonblick i Night City. På ett av sina många filmgigs filmar han den rebelliska tonårstjejen Talia som söker mer än sig själv hos en farlig liga; han bevittnar ett våldsamt rån-fiasko där storliraren King får en cyberpsykos; han möter även en hämndlysten och ärrad netrunner kallad D som söker rättvisa för massakern på hans klan. En dag korsas deras vägar och öden när de råkar komma åt en mörk megaföretagshemlighet som få förödande konsekvenser om det släpps ut i det vilda…

Ja, det är mycket att hålla reda på denna gång, och bra många fler karaktärer att hålla reda på. Det tar ett tag för serien att verkligen sätta fart då det finns mycket att etablera och täcka från start. Den griper inte riktigt tag på samma sätt som den första Edgerunner-säsongen gjorde från första stund för den emotionella kärnan var så påtaglig och befriande från första stund. Det var en klassisk cyberpunkresa om den lilla low life-protagonistens uppgång och fall i händerna på high tech-företag som inte kunde bry sig det minsta om människors värde, vars tårdrypande final fortfarande ekar flera år senare i form av sången ”I Really Want to Stay at Your House”. Det är den systematiska status quo-tragedin som definierar genren: ingenting förändras och storföretagen fortsätter att komma undan. Det är krig som den lägre klassen aldrig kan vinna.

Om en känsla skulle sammanfatta den första säsongen skulle det vara ”spruckna drömmar”. Andra säsongen skulle nog vara ”att löpa linan ut”. Den nya säsongen fortsätter alltså att tackla livet hos street hackers och cybernetiska ensamvargar, och deras oövervinnliga krig mot megaföretagen, men fokus ligger på karaktärernas vilja att löpa linan ut, ständigt leva på gränsen, förevigas i ögonblicket man brinner upp – att gå utöver det mänskliga, men samtidigt riskera att förlora sin mänsklighet. Allt har sitt, särskilt för denna nya skara karaktärer som alla sitter på ett bra driv. Den andra säsongen är annorlunda bäst om man jämför säsonger, men lyckas ändå behålla samma blodsprutande ton och nattsvarta mörker. Avsnitt åtta är exempelvis lysande, rå cyberpunk som roar lika mycket som den sätter spår.

Jag gillar Triggers excentricitet och det överdrivna ultravåldet, men det är också de tystare momenten mellan alla vilda actionsekvenser som gör Edgerunners mer än bara skottlossningar och splatter. Jag gillar framförallt King, som abdikerar tronen tidigt i serien efter en cyberpsykos – när hjärnan överbelastas av alla augmentationer – och dennes relation till dottern Talia, som också har maxat sin kropp med så mycket teknologi att hon inte har särskilt länge kvar att leva. Dessa utgör den andra säsongens hjärtefrågor om vad det innebär att leva ”fullt ut” och just delarna som behandlar återkomsten från en verklighetsförvrängande psykos är rörande, men det tar som sagt ett par episoder för att verkligen sätta saker och ting på rullning.

Det tar exempelvis ett par episoder för att introducera ännu en central karaktär och det är halvvägs in i historien som insatserna verkligen höjs, där D:s vedergällningsodyssé spårar ur. Många av de där minnesvärda ögonblicken, som ju definierade den första säsongen, går något förlorade i den andra säsongens spretiga berättande. Det blir segt att nå de där guldklimparna med andra ord och det krävs tålamod för att se helhetsbilden. Den som söker en liknande romantisk känslokick som första säsongen kan nog bli något besviken.

Det ska dock sägas att vägen dit är fullständigt proppad med härlig futuristisk lingo, adrenalinkickande soundtrack, spektakulära actionsekvenser och Studio Triggers punkiga animationsstil. Det finns massor av själ under den cybernetiska huven och för den som ändå håller ut till de mörka sista episoderna kommer att belönas med ett strypgrepp om strupen och ett järngrepp om hjärtat. Det är inte bara kladdigt av blod och hjärnmassa, det är också solstänkt på sina håll.

Cyberpunk: Edgerunners Säsong 2 lever som sagt inte upp till sin magnifika föregångare, men den är intelligent nog att inte försöka återskapa succén och bryter sin egen väg – även om det blir spretigt på vägen. Här finns tillräckligt många idéer, stilren galenskap, gnistrande energi och attityd för att ta sig igenom seriens ”slow burn”-fas och därmed belönas med en riktigt läcker portion sci-fi-anime.