The Drama

Att bygga filmer på socialt tafatta, obekväma, olustigt konfrontativa vardagssituationer och sen låta oss i publiken försöka navigera moraliska betänkligheter och regelrätta övertramp, för att i slutändan bara påminnas om att det är svårt att vara mänsklig – har under de senaste åren blivit omåttligt populärt. När det görs riktigt bra blir det till filmer såsom Eddington, Punch-Drunk Love eller Thank You for Smoking. När det görs dåligt, däremot, blir det inte sällan outhärdligt för oss som tittar, en tålamodsprövning utan dess like och precis där hamnar Kristoffer Borglis haussade The Drama.

Storyn kretsar kring Emma och Charlie. Nyförälskade New York-bor som gör sig redo för att gifta sig när Emma under en berusad vinprovning med parets bästa vänner råkar berätta en mörk hemlighet från sitt plågade förflutna, något som får deras vänner att ta omedelbart avstånd och något som får Charlie att fundera över om det stundande giftermålet verkligen är rätt väg framåt. Premissen är bra. I grunden. Berättandet är mörkt, långsamt och Borgli gör snygga hopp mellan nutid, dåtid utan att någonsin tappa bort mig som tittare. Rent strukturellt finns det driv, mening och motiv här och tematiken är klockren.

Problemet ligger snarare i karaktärernas natur, hur de skrivits och framförallt hur de porträtteras. För när Emma visar sig bära på en hemlighet som ingen nära henne är villig att acceptera, är det ju tänkt att jag som tittar ska kunna relatera till någon av de andra, som omger henne. Särskilt om jag som publik inte är beredd att förlåta henne för hennes agerande som 15-årig, mobbad flicka. Inget av detta fungerar dock, eftersom Borgli skrivit de mest outhärdliga karaktärerna på flertalet år, som alla är så motbjudande i sitt påklistrade sätt att vara ”enkla att gilla” att hela hans premiss faller platt till marken och aldrig lyckas resa sig igen.

Det finns så mycket beteende i den här filmen som är så långt från någon slags realism att det snabbt blir olidligt. Frustrationsnivån är maxad, redan 15 minuter in i The Drama. Samtliga karaktärer beter sig på sätt som bara skapar irritation och när ingen av dem är kapabla att ta ett enda normalt, vettigt, lagom förnuftigt beslut utan bara krånglar in sig i moraliska dilemman som känns fabricerat överdrivna – hela tiden, är det enkelt att avfärda detta som edgelord-skit än någon som verkligen är värd att kika på. Zendaya är bra, dock. Detta medan Twilight-Robert (Pattinson) spelar över och blir enerverande precis som den outhärdliga Alana Haim.