Apple Airpods Max 2

Jag använder mina trådlösa over ear-lurar varje dag. Jag har använt mitt favoritpar (Sennheiser Momentum Wireless 4) varje dag i minst två timmar per dag, i flertalet år nu. Jag, Mac-Taliban som jag är och har varit sedan 1995, önskar att mina favoriter stavades Airpods Max. För jag har ägt ett par sedan de först släpptes. Men jag har inte använt dem i mer än kanske 50-60 timmar, totalt sett.

Utan min Mac Pro, min iPad och min iPhone skulle mitt liv och inte minst mitt arbete bli lidande. Jag har arbetat i MacOS-miljö sedan 1997 och jag har trots att jag under samma tid även alltid ägt en gaming-PC, aldrig ens tänkt tanken på att överge Steve Jobs alldeles rasande bra ekosystem. Detsamma har dock aldrig gått att säga om deras ljudprodukter, trist nog. För om läget vore annorlunda här, skulle jag aldrig för en sekund ens titta åt något annat håll än mot AirPods Pro 3 samt Airpods Max 2. Jag skulle bära dem dagarna i ända och inget annat. Jag skulle aldrig packa upp mina Sennheiser Momentum 4 och aldrig ens fingra på mina Nothing Ear 3. Men Apple är bara inte tillräckligt bra på det här med ljud, trist nog. Eller vänta, låt mig förtydliga.

Apple är sedan flera år tillbaka lysande på aktiv brusreducering och transparensläge i sina lurar, inte minst i Airpods Pro. Deras chip som hanterar ANC-portionen är väldigt bra och när det nu uppgraderats, råder det aldrig någon tvekan om att de ligger i framkant där och när det gäller Airpods Max 2, är det i stort sett bara Sony WH-1000XM6 och Bose QuietComfort Ultra som kan toppa dem inom det trådlösa over ear-segmentet. De är också väldigt bra på ergonomi och lika väl som Airpods Pro 3 sitter i öronen anser jag att Airpods Max 2 sitter på skallen, trots deras rätt rejäla matchvikt (närmare 400 gram). Det är när vi börjar prata ljudkaraktär, dynamik och musikalitet som jag tvingas ta fram de mindre vänliga begreppen. Så även här.

Medan AirPods Max led av Apples envisa fokus på ”voice forward” där det hela tiden låter som om sångaren står 15 meter längre fram i ljudbilden än sitt band, var basen tunn och diskanten en smula vass, trots inspelningsprocess på närmare 50 timmar. Enligt mig var de aldrig tillräckligt musikaliska av dessa anledningar och då framförallt inte när vi väger in priset på närmare 7000 kronor.

När det gäller nysläppta Airpods Max 2 hade jag verkligen hoppats på mer och större förändringar än vad Apple valt att satsa på. Jag hade hoppats på att de skulle ha konstruerat om elementen, stoppat in kolfiber och lättat kåporna med 50 gram styck. Jag hade även hoppats att de skulle designa huvudbandet så att det mer påminde om det som sitter på Apples VR-flopp Vision Pro (som är den enskilt bästa delen av den överprisade hjälmen). Jag hade hoppats på minst dubbla batteritiden jämfört med den första modellen samt bättre ljudkaraktär med lite annan tuning och ett riktigt fodral snarare än tyg-BH:n som vi alla hatar. Jag fick inget av detta.

AirPods Max 2 är i stort sett samma lur igen. Förstärkarchippet här är detsamma som i AirPods Pro 3 vilket är nytt, då – Men i övrigt är nyheterna få, små och inte särskilt bra. Brusreduceringen är lite bättre och med tanke på att den redan var strålande, har jag absolut inget att klaga på gällande den delen. Transparens-läget är bra, också och det går som alltid supersnabbt och supersmidigt att synka dem med iPhone eller en Mac. Där är Apple bäst i världen, utan egentlig konkurrens. Ljudet däremot är enligt mig sämre än sist och det är ju såklart i sig en massiv besvikelse.

Apples ljudavdelning har boostat basen i AirPods Max 2 jämfört med föregångaren men fastnat i ”bass boost”-fällan som gör att sub-basen är mer kraftfull men på bekostnad av mid-basen som känns tunnare än vad jag är villig att acceptera. Bra transientrespons ger ett rappt och dynamiskt ljud och det har Apple här omöjliggjort eftersom de satt sub-basen på max, vilket får karaktären i de lägre registren att påminna mer om Beats by Dr. Dre än något annat, och det är enligt mig verkligen ingen komplimang. Utöver det är diskanten lite för vass för min smak och när jag lyssnar på musik med en kvinnlig vokalist, upplever jag S-ljuden som direkt oangenäma, och det gör att jag i kombinationen med basproblematiken inte gillar karaktären här – för andra gången i rad.

Tillkommer gör det faktum att Apple inte ökat på batterikapaciteten här vilket precis som ljudet är en massiv besvikelse. AirPods Max 2 står listade på 20 timmar med ANC aktiverat men jag har inte fått ut mer än 18 timmar per laddning i mitt testpar, vilket är direkt larvigt dåligt när framförallt Sennheiser Momentum Wireless 5 erbjuder 60 timmar. 60 riktiga timmar, per laddning. Att Apple inte designat en vettig bärväska, ett riktigt fodral heller utan kastar här med den där hemska tyg-BH:n igen blir lite av droppen som får bägaren att rinna över för egen del, hur mycket jag än skulle vilja älska de här lurarna. Om du inte avser att lyssna på musik utan avser att nyttja dina nya lurar till podcasts och ljudböcker, enbart – och främst värdesätter design, smidighet med synkningen samt brutalt bra brusreducering, kan dessa vara ett okej inköp. Om du, likt jag, värdesätter musikalitet och bra batteritid före det andra – Gör du smartast i att ignorera Airpods Max 2. Tyvärr.