Trails In The Sky 2nd Chapter

Hej och välkommen till ett minfält av explosiva spoilers. Räddningshelikoptern är på väg. Så här är det nämligen: det här är (som spelets titel antyder) kapitel två i Trails in the Sky-trilogin och här finns absolut ingenting att hämta om du inte redan har spelat det första originalspelet Trails in the Sky FC eller förra årets fantastiska nyversion i form av Trails in the Sky 1st Chapter. Det vore som att gå raka vägen till säsong två (eller snarare fem) av en TV-serie. Det händer något… stort… i slutet av det första spelet som i sin tur utgör startskottet för det andra, och jag kommer behöva nämna detta i den här recensionen. Om du inte redan har spelat Trails in the Sky 1st Chapter ända fram till eftertexterna så skulle jag därför å det grövsta rekommendera att du spelar färdigt det först. Här är recensionen av det första spelet, om du är intresserad.

Med det sagt, välkommen till kapitel två! Det är ingen liten bedrift att ta sig igenom Trails in the Sky 1st Chapter! Nihon Falcoms totala omtolkning och rekonstruktion av det 20 år gamla startskottet för hela Trails-serien är en långsam historia som kräver ett tålamod utöver det vanliga. Jag vill minnas att jag beskrev tempot som ”en istid som långsamt drar fram över nejderna i decennium efter decennium. En årsredovisning i vattenföreningen. En färg som torkar på en vägg”, i min recension, vilket kanske låter onödigt hårt, men jag står fast vid att det är det långsammaste rollspelet jag någonsin spelat – och man bör vara upplagd för detta innan man ger sig in.

Case in point: efter tre timmar i Chrono Trigger har du rest tillbaka i tiden, blivit vän med en prinsessa, anklagats för kidnappning av sagda prinsessa, ställts inför rätta och flytt en fängelsecell genom en legendarisk fight mot en drakrobot på en rapplig bro i brutalt heavy metal-åskväder. Efter tre timmar i Trails in the Sky 1st Chapter har du knutit skorna och köpt en tidning åt din pappa.

Efter 30 timmar i Chrono Trigger är du färdig med hela äventyret. Du har rest från epok till epok, utkämpat strider som spänner mellan dimensioner, rört dig fritt genom tid och rum och besegrat parasiten Lavos som hotat att förstöra världen ända sedan han/hon/den/det borrade ned sig i jordskorpan för 65 miljoner år sedan. Efter 30 timmar i Trails in the Sky hjälper du fortfarande invånare i Zeiss att lämna tillbaka försenade böcker till biblioteket och letar reda på bortsprungna katter.

Det långsamma tempot är en faktor som vi inte kan bortse från, för det är en så stor del av det som gör Trails in the Sky till vad det är, på gott och ont. Under vissa spelsessioner (som ändå kunde pågå uppemot tre timmar) hann jag knappt styra en karaktär eller ens göra ett aktivt val. Det bara pratades och pratades, och inte om något särskilt egentligen, utan kanske om just den här regionens historia, hur den teknologiska revolutionen med ”orbments” har förändrat livet för de som bor här, att det finns en fyr där borta och att det bor en gubbe där, att gubben brukade komma hit till stan ibland och köpa specifikt den maträtten och den drycken, men att han inte setts till på länge.

Det bara pågår och pågår, som en motor på tomgång som man bara skulle vilja vrida igång så att vi tar oss någonstans, men det här gör naturligtvis också att vi verkligen hinner lära känna Estelle och Joshua på djupet. Deras relation utvecklas långsamt, långsamt i kapitel ett samtidigt som vi lär känna världen och (bokstavligen) alla karaktärer som bor i den. Mot slutet, när hela Liberl faktiskt hotas av en komplott och intrigen tätnar, och när vi plötsligt befinner oss i händelsernas mitt, då faller pusselbitarna som från himlen och landar i ett intrikat mönster som visar att Nihon Falcom vetat vad de sysslar med hela tiden. Karaktärer som vi lärt känna i förbifarten visar sig vara mycket, mycket viktigare än vad vi först trott, och särskilt en visar sig vara så pass annorlunda att vi måste börja ifrågasätta allt vi varit med om i våra cirka 70 timmar spenderade i Liberl.

Mega-spoiler-varning nu då. Sista chansen. Hejdå, om du inte redan spelat Trails in the Sky 1st Chapter. Vi ses på andra sidan.

Okej! I slutet av Trails in the Sky 1st Chapter förstår vi att Estelle och Joshua har utvecklat känslor för varandra. Lite märkligt, kan tyckas, eftersom de trots allt vuxit upp som syskon under samma tak sedan tioårsåldern, sedan Joshua följde med Estelles pappa Cassius hem under mystiska omständigheter, men det blundar vi för. Klart de ska ha varandra. Vem är jag (eller du) att stå i vägen och ifrågasätta andras lycka? De är ju så fina tillsammans. De förstår varandra på ett sätt som inga andra kan och har delade erfarenheter som… Ja, nej du har rätt. Det är lite weird. Det är lite konstigt, men nu är det som det är.

Den sista timmen i Trails in the Sky 1st Chapter gick inte att släppa på länge, för mig. Jag tittade på den flera gånger på Youtube efteråt. Jämförde den med originalet och började därefter spela Second Chapter till Playstation Vita, för jag kunde inte vänta. Joshua får reda på att han jobbat som ofrivillig informatör och att han har sålt ut syster/flickvän Estelle och pappa Cassius till en ond organsiation som heter Ouroboros. Vi får också veta att Joshua traumatiserats svårt som barn under kriget, och därefter blivit utnyttjad av sagda organisation och tränad till extremt effektiv lönnmördare. Endast Cassius lyckades övermanna honom – men istället för att döda den lille pojken tog han med honom hem i ett försök att ge honom ett normalt liv.

Precis när Estelle är redo att berätta om sina verkliga känslor för Joshua, ja då har Joshua i samma ögonblick bestämt sig för att han måste dra och lämna allt och alla han älskar bakom sig för att inte orsaka ännu större skada än vad han redan gjort, och det som hade kunnat bli ett lyckligt slut på hela sagan blir istället en murbräcka rakt i solar plexus.

Och där har vi startskottet för Trails in the Sky 2nd Chapter. Världen är precis lika Dreamcast-färgglad som innan, musiken är i mångt och mycket exakt densamma, sidokaraktärernas liv fortgår som vanligt, men Estelle är ensam kvar och glädjen är liksom borta. I varje scen finns ett stort, Joshua-format hål. Det är, till viss del, en berättelse om sorg, det här, men också en berättelse om att fortsätta framåt och göra det man kan för att försöka förändra saker och ting, för Estelles påverkan på världen fortsätter ju, och det går att skapa positiva ringar på vattnet i den här världen om man bara fortsätter göra schyssta saker för andra.

Det finns en framåtrörelse i det andra spelet som saknades i det första. Estelle letar efter Joshua och ska ha honom tillbaka till varje pris, och det är en otrolig motor. Vi besöker återigen samma miljöer, samma städer och träffar samma personer som i det första spelet, och just tack vare att vi ägnade så mycket tid åt att lära känna alla sidokaraktärer i 1st Chapter får vi nu skörda frukterna av all den tid vi redan lagt på att kultivera relationerna här. Ett möte i förbifarten med en flygvärdinna kan resultera i ett kärt återseende. ”Just ja! Du var ju med när luftpiraterna kapade ert skepp i det första spelet!”. När jag besöker en butik, ett litet värdshus i en fiskeby eller en skola ute på landsbygden, ja då känner jag igen mig, och jag konstaterar att jag älskar att vara här.

Jag älskar musiken. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar de uppfriskande starka färgerna som drar åt Dreamcast-hållet. Jag älskar Estelle, Joshua, Scherazard, Agate, Tita, Nigel, Dorothy, Olivier, Cassius och Kloe. Jag älskar att återbesöka Manoria och barnhemmet utanför Ruan. Och fyren i Varenne står kvar. Jenis Royal Academy likaså. Och där, på bänken invid havet, åt Estelle och Joshua matsäck efter en lång strapats genom bergen i det första spelet.

Själva gameplay-loopen är i mångt och mycket identisk den här gången, med endast små, subtila iterationer och förbättringar. De redan suveräna taktiska rollspelsstriderna har utökats med ännu fler valmöjligheter och jag kan nu släppa loss mina grövsta attacker mest hela tiden. 20 år av iterationer inom Trails-serien har verkligen satt sina spår, och det blir liksom aldrig någonsin tråkigt att slåss mot vare sig små slentrianfiender eller utmanande bossar som kräver ett par försök. Faktum är att striderna är så pass bra att jag skulle vilja påstå att det rätt så unika turbaserade stridssystemet som finns här aspirerar på titeln som det bästa genom alla tider. Det är såklart omöjligt att helt jämföra Trails-seriens positioneringsstyrda stridssystem med exempelvis Metaphor: ReFantazio eller Octopath Traveler II och avgöra vilket som är bäst, men klart står hur som helst att striderna i sig står för en väldigt stor del av behållningen med Trails in the Sky.

En väsentlig fråga man måste ställa sig är förstås om nyversionen överträffar originalet. Och nu är vi ju i en sådan sits att originalet faktiskt råkar vara både lättillgängligt och väldigt, väldigt bra i sig. Det kommer naturligtvis att vara en smaksak. Gillar man det lite rappare tempot som uppstår per automatik i ett isometriskt top-down-rollspel och föredrar det äldre, klassiska och betydligt svårare fighting-systemet, ja då kanske man ska hålla sig till originalet.

För min del är det jubel, applåder, änglasång och operetter i dagarna tre inför Nihon Falcoms val att göra nyversioner av just Trails in the Sky-trilogin (för vi får väl förutsätta att man gör färdigt det man påbörjat nu och även ger ut det tredje spelet, även om ingenting är bekräftat ännu). Du som läst min recension av det första spelet vet att jag gav originalet totalt 34 timmar i olika omgångar, utan att någonsin lyckas dra Estelle och Joshua över mållinjen. Remaken gjorde det möjligt, för mig, och även om man faktiskt har spelat originalspelen så märker man snabbt att det rör sig om otroligt generösa nyversioner i klass med Final Fantasy VII: Remake, men med bättre fokus, större omtanke kring originalen och endast små, försiktiga narrativa tillägg för att stärka just den här trilogins position i förhållande till alla de spel som kom efteråt.

Det är ruggigt svårt att sätta ett betyg på Trails in the Sky 2nd Chapter. Det här är ju trots allt den andra delen i en trilogi som i sin tur består av något mycket, mycket större, och det blir därför lite som att försöka sätta betyg på ett specifikt steg i en dans, eller på konceptet tripping i ishockey. Om jag zoomar ut lite och tittar på beståndsdelarna för sig så blir det ganska tydligt att det finns småsaker här som hade kunnat göras på bättre sätt. Det är till exempel rätt så trist att knövla sig fram genom labyrintartade grottor som uppenbart härstammar från 20 år gammal speldesign. Det är stundtals lite segt att bli avbruten i parti och minut för att karaktärerna alltid måste påtala vad som händer. ”Vilken stor råtta!”, kan de säga, trots att jag ju ser med mina egna ögon att råttan mycket riktigt är stor. Jag hade gärna hört lite mer ny musik också, med tanke på att jag spenderade 70 timmar med majoriteten av de här ljudspåren så sent som förra året.

Men… Sett till helhetsupplevelsen spelar det där liksom ingen roll. Trails in the Sky är så mycket mer än summan av sina delar. Det är en saga om optimism och framtidstro i glada färger, men det är också en berättelse om att känna sig ensam även när man är omgiven av vänner. Det är en öppen famn. En stående inbjudan till en värld där det alltid är mysigt att vara, och ett väldigt lyckat exempel på vad som kan hända när utvecklare som verkligen älskar råmaterialet ger sig på en modern nyversion.