Red Dead Redemption 2

Vissa spel är bra. Andra är viktiga. Det finns lir som får oss recensenter att plocka fram ord vi sparat. Ord som “ambitiöst”, “stämningsfullt” och “välgjort.” Men vi stannar där, vid det försiktiga berömmet och skyller på att språket ibland inte räcker till, när det egentligen är så att vi är fega små kontorsråttor som inte fullt ut vågar erkänna när något de facto har sparkat in bröstkorgen på oss, byggt en liten kyrka där inne och sedan tänt eld på altaret. När vi egentligen borde tömt den vokabulära spargrisen på våra allra sista superlativ och strösslat dem över Red Dead Redemption 2.

En tvättäkta klassiker som egentligen inte går att beskriva endast med hjälp av nämnda vokabulär och superlativ, men som jag ändå kommer att spendera en sisådär 10 000 tecken på för att försöka hylla post mortem. Nu är det inte dött per se, men det är endast onlinedelen som får samtida kärlek och omsorg. En DLC verkar helt utesluten. Det kommer inte att bli mycket snack om gameplay, för helt, ärligt. Vad har det för betydelse i ett spel som inte är så mycket ett spel som det är en känsla, en pilgrimsfärd, en veritabel överkörning och en obekväm samexistens mellan ödet och nåden.

Hur ska man annars beskriva Rockstars mästerverk, deras opus magnum? Det är den öppna spelvärldens Gamla testamente. En sorgesång med laddad revolver. En framtid i lågor. En västernopera så stor, så löjligt detaljerad, så mänskligt smutsig och så emotionellt brutal att den kan få de flesta andra spel att känna sig sekundärkränkta bara genom att yppa dess namn. Det är ett monument. En interaktiv elegi över frihet, lojalitet, våld, kapitalism, manlighet, skuld, natur, hästar, bönor, trasiga drömmar och människor som envist vägrar förstå att världen redan har gått vidare utan dem.

Red Dead Redemption 2 rider inte in i spelhistorien. Det rider snarare rakt över den med klapprande hovar, begraver den, håller ett vackert tal över liket, super sig dyngrak vid gravstenen och vaknar nästa morgon med dåligt samvete, nerpissade stövlar och världens tyngsta själ. Det sägs att själen väger 21 gram när den lämnar kroppen. Här väger den ett ton när vi når sista bildrutan. När vi nått världsände och allting tar slut.

För det här är ett spel om slutet. Det är inte tu tal om annat. Det är slutet på vilda västern. Slutet på Van der Linde-gänget. Slutet på romantiken kring den fria mannen med sexskjutare vid höften och krutrök i lungorna. Slutet på en värld där man kunde råna en diligens, fly över bergen och inbilla sig att lag, banker, järnvägar, städer, industrier och kapitalismens väloljade köttkvarn inte skulle hinna ikapp. Det här är ett spel om människor som förlorat framtiden men fortfarande vägrar släppa myten om sig själva. Vi rider vidare ändå. In i en olycksbådande solnedgång. För vad är alternativet? Att erkänna att det är över. Ska vi bara lägga oss ner och dö?

Icke. Det ligger inte riktigt i vår natur. Van der Linde-gänget är en familj, en sekt, en cirkus, en tickande bomb och ett gruppboende för karismatiska hetsporrar med vapenlicens. Vi pratar oss varma om frihet men är fast i Dutchs grandiosa självgodhet. Vi pratar om lojalitet men förgiftas långsamt av rädsla, paranoia och monetära medel. Vi pratar om en sista stor stöt, en sista plan, en sista chans, och varje gång vår frälsare och baneman, Dutch, likt Sickan i Jönssonligan säger att han har en plan hör man ljudet av ännu en spik som slås ner i vår gemensamma kista. Skillnaden mellan Gösta Ekmans rollfigur och oss laglösa ryttare är att den förstnämnda kanske får spendera ett par veckor i finkan och ett slag på fingrarna om planen går fel. För oss är graven redan grävd.

Dutch van der Linde är en fantastisk figur just för att han inte börjar som ett monster. Han är den där avslappnade men oroliga känslan i kroppen innan giftet börjar verka. Han är profeten innan hjärntvätten. Han är fadersgestalten jag ser upp till innan jag inser att farsgubben i själva verket bara är en narcissistisk sektledare i fedora. Han är en man som älskar sina egna ord så mycket att han till slut är inkapabel att höra vad någon annan säger. Han är revolutionär, bedragare, filosof, posör och katastrof i samma kritstrecksrandiga paket. En människa som talar om frihet men mest av allt verkar vilja bli applåderad för sin egen idé om frihet. Vi känner förmodligen alla minst en sådan person i våra liv, men det är sällan den toxiska personligheten till fullo går att fånga i ett spelmedium. Det gör Rockstar med bravur. Och mitt i detta står Arthur Morgan.

Arthur Morgan är inte bara en av spelhistoriens bästa huvudpersoner. Det är för futtigt. Det krävs mer ackuratess än så i biografin för att beskriva en sådan komplex herre. Det är som att kalla Atlanten “lite fuktig”. Arthur Morgan är ett fenomen i ökendammig rock. En trött, våldsam, skamsen, rolig, ömsint, muttrande spillra till karl som bär hela spelets blytunga själ på sina axlar, som vore den en död skinnflådd hjort han egentligen inte längre orkar släpa tillbaka till lägret men gör ändå, för någon måste ju äta.

Han är ingen hjälte. I alla fall inte från början. Han är en indrivare, mördare, lojal idiot, känslomässig analfabet och Dutch van der Lindes mest användbara verktyg. Han är en man som gjort så mycket fel att rätt och fel nästan har blivit synonymer. Han har levt ett fruktansvärt dåligt liv så länge att han nästan har lyckats övertyga sig själv, och framför allt mig, om att det inte fanns något annat alternativ. Ingen annan väg att välja.

Och tveklöst är det där, i det moraliska vägskälet där någon har plockat ner vägskyltarna som det blir mest intressant. Vägen till himlen är höljd i dunkel, och riktningen vi väljer kan lika gärna leda till helvetet. Och låt oss vara ärliga, det är precis dit Red Dead Redemption 2 vill leda oss. Vi är inte värda någon vistelse i himmelriket. Ingen ambrosia, ingen mjölk och honung. Det är en enkel resa rätt ner i avgrunden som gäller för vårt besudlade arv. Vi är dömda till en andevärld i kronisk smärta. Vi har krossat andras drömmar. Slagit sönder deras liv. Nu är det dags för våra att förintas. Långsamt.

För det här är ett spel som förstår långsamhet. Och trots att vårt öde redan är beseglat så är det nästan provocerande kontemplativt. Det är dock oerhört välkommet i en samtid där allt ska vara effektivt, strömlinjeformat, beroendeframkallande och polerat till den grad att 21 gram av innehållet omgående försvinner ur produkten. Red Dead Redemption 2 skiter fullständigt i vår otålighet. Det låter mig öppna varje låda som om Arthur faktiskt har händer på riktigt. Det låter mig koka kaffe. Rykta hästen. Raka mig. Fiska laxöring. Lyssna på folk som sjunger så falskt att jag vill slita loss stigbygeln, inte på hästen, utan i örat. Det låter mig rida i fyrtiofem effektiva minuter genom ett hällregn till en avlägsen plats där det bara finns ett par tallkottar och en ilsken fågel bara för att jag ska hinna känna tyngden av spelvärlden jag har blivit tilldelad. Det är ibland nästan komiskt långsamt, som om spelet stirrar på mig och säger: “Jaha, du ville se något du aldrig sett innan? Då får du fan sitta ner och känna något. Håll i Stetsonhatten gubbe för här kommer alla känslorna på en och samma gång!” Och jag gör det. Jag sitter ner och känner. Jag håller i hatten men den flyger av ändå.

Jag känner vinden över prärien. Jag känner den bedövande kylan uppe i bergen. Jag känner leran i Saint Denis, där civilisationen inte framstår som en befrielse utan som en sotig, stinkande maskin som tuggar i sig människor och spottar ut kvitton. Jag känner skammen efter ett rån som gått fel. Jag känner värmen när vårt brokiga gäng sitter samlat runt lägerelden. Jag känner det där proaktiva sorgearbetet som bara uppstår när något fortfarande lever, men man redan vet att det är dömt. När Liemannen redan har stakat ut sin rutt och bara har ett sista stopp kvar på vägen.

Rockstar har skapat en värld som är så absurd detaljerad att den nästan känns förnedrande. Hästens muskler (och annat anatomiskt smått och gott) rör sig. Snön knarrar under fötterna. Djur jagar varandra. Folk minns vad jag gjort. Skäggstrån växer. Kläder blir smutsiga. Lik ruttnar i diken. Solnedgångar ser ut som om Gud själv har stigit ner med sin målarlåda och sin mest akromatiska palett. Det är löjligt. Det är vansinnigt. Det är fullständigt orimligt och man blir genuint förbannad. Ska man behöva ha det så här? Är det överhuvudtaget lagligt att dränera en simpel gamers sargade själ på ett sådant hänsynslöst vis?

Och då är det mest imponerande ändå inte tekniken. Det är inte grafiken, animationerna, dialogen, fysiken eller ens det faktum att jag kan bli känslomässigt fäst vid en häst på ett sätt som gör det svårt att se mig själv i spegeln efteråt. Det mest imponerande är att allt hänger ihop. Världen finns inte där för att visa upp sig på någon digital extravagant catwalk. Den är inte där för att skryta. Inte egentligen. Den finns där för att begrava mig i sin stämning. Varje dalgång, varje landsväg, varje liten håla med saloon, sheriff och mina mindre lyckade beslut känns som en del av samma stora, sorgliga maskineri.

Och ja, ibland är det klumpigt. Kontrollerna kan vara sega och Arthur rör sig ibland som en äldre herre med diskbråck. Visst, jag kan absolut råka strypa en främling när jag egentligen bara tänkte hälsa lite vänligt. Ibland plockar jag upp fel hatt, rånar fel person, skjuter fel krake, startar ett inbördeskrig för att jag tryckte på fel knapp utanför en butik i Valentine. Men på något outgrundligt vis blir även det en del av charmen. Red Dead Redemption 2 är inte perfekt på det tekniska sättet. Det är perfekt på det mänskliga sättet. Lite tungt. Lite osmidigt. Lite för mycket. Ibland irriterande. Ofta magnifikt. Som en gammal revolver som kärvar men ändå ligger rätt i handen. Som en häst som älskar mig men fortfarande kan kasta av mig i närmsta dike och sparka mig i frontalloben. Spelvärlden i Red Dead Redemption 2 hatar mig. Den vill inte ha mig där. Jag å andra sidan vill att den ska älska mig och välkomna mig med öppna armar och däri ligger den totala diskrepansen.  

För det finns liv här. Riktigt liv. Smutsigt liv. Tråkigt liv. Vackert liv. Skitliv. Folk hugger ved, super, grälar, sjunger, skvallrar, dör, fifflar, ljuger och går vidare. Jag vill ju vara en del av allt det där. Jag begär inte mycket. Jag vill inte leva dolce vita. Jag vill leva som populasen. Men så fort jag dyker upp blir stämningen dålig. Det är som att jag är flourtanten, skattmasen, biljettkontrollanten och skärselden på samma gång. Alla skyr mig som pesten men jag vill ju bara hjälpa till. Bringa lite ordning i kaoset jag skapat. Jag får nöja mig med att betrakta livet mer från utsidan än inifrån och det är trots allt inte det sämsta.

Det finns nämligen ögonblick i Red Dead Redemption 2 som inte ens känns designade. De känns bevittnade. Som om spelet bara råkade fånga världen när den var som vackrast och mest likgiltig. En hjort som försvinner mellan träden, lika snabbt som en avlöning. En storm som långsamt rullar in över bergen. En ensam ryttare visslar på en melodi i fjärran. En fågel lyfter från en gren. En coyote ylar i skymningen. Lägret som sakta vaknar upp. Hästens andetag i kall luft. Sådant fastnar. Inte som innehåll. Som minnen. Riktiga minnen från något som faktiskt hänt. Inte i spelet. I livet.

För det är kanske spelets allra största triumf. Jag minns inte Red Dead Redemption 2 som jag minns andra spel. Jag minns inte bara uppdrag, vapen, menyer och spelsekvenser. Jag minns platser. Väderlekar. Röster. Den där vägen jag tog. De där flådiga bootsen jag vägrade byta bort. Den där pållen jag blev alldeles för fäst vid, trots att jag som vuxen människa borde ha någon sorts inbyggd spärr och emotionell beredskap inför digitala fyrbenta varelser, men som jag uppenbarligen helt saknar.

Och så musiken på det. Eller musik och musik. Det är mer än så. Det är ett långsamt nervsammanbrott med gitarr. De smäktande tonerna smyger sig in som cigarrök genom springorna. Ibland är den knappt märkbar, bara några varsamma plock som lägger sig över landskapet som dammet på en kista. Ibland monumental, nästan religiös. En sakral soundcheck. Det är vackert. Det är vidrigt. Det är nästan outhärdligt.

Där sitter jag, med handkontrollen i handen, och inser att ett spel om cowboys, hästar och bankrån på något sätt har sagt mer om skuld, död, klass, lojalitet, maskulinitet och misslyckade livsval än kulturstämplade dramer med tre Emmy-statyetter i prisskåpet och huvudrollsinnehavare som viskar vardagslyrik i beige kök har lyckats med.

Det borde inte gå. Men Red Dead Redemption 2 gör det ändå. Det skiter högaktningsfullt i sannolikhetsteori och konventioner. Det går sin egen väg. Och vem är jag att klaga? Det är ett spel som har allt. Det är ett spel som är allt. Blockbuster, roman, westernrulle, dokumentär, fars, tragedi, countryalbum, begravning och terapi för folk som inte visste att det fanns några känslor kvar i tanken. Det har en värld så levande att jag nästan känner mig sugen att betala skatt i den. Det har karaktärer som känns mer levande än folk jag faktiskt har träffat. Det har hästar med mer personlighet än folk jag har tagit i hand. När man skulle rädda pållen före sina arvingar ur en brinnande lada, då vet man att känslorna är på riktigt.

Så hur recenserar man ens ett spel som Red Dead Redemption 2? Man kan försöka prata om specifikationer, grafik, uppdrag, tempo och spelmekanik. Det kan man absolut göra, men förr eller senare hamnar vi ändå där. Vid Arthur Morgan. Vid horisonten. Vid en värld som håller på att brinna ut i det vackraste ljus man någonsin skådat.

Red Dead Redemption 2 är inte bara ett spel. Det är en av de stora berättelserna. Ett mästerverk med blod, poesi och tuberkulos i lungorna. Ett spel så överväldigande rikt, sorgligt och levande att det får nästan allt annat att kännas som hästspillning. Det här är vad tior är till för. Inte för att det är felfritt. Utan för att det är odödligt.