Over the Hill

Börjar du, precis som jag, närma dig den tid i livet då den där berömda krisen smyger sig på? Du börjar drömma om äventyr. Du kollar på Outdoor Boys, köper tält, kåsor och rediga vandringskängor. Du tittar på campers och terrängfordon och blir lika uppspelt varje gång du ser en bil med snorkelrör. Du känner att det vore skönt att få leva utanför de restriktiva normer som samhället tvingar på oss dagligen och att friheten kräver utforskning för att verkligen bli fulländad. Har du suttit och nickat lite i smyg under det här stycket? Då kan Over the Hill vara något för dig.

Funselektor Labs, utvecklarna bakom det helt fantastiskt roliga Art of Rally, ställde sig frågan: vad händer om vi tar allt från vårt senaste spel, sänker hastigheten till i snitt 15 kilometer i timmen och låter spelaren skumpa omkring i vacker terräng? Det är ungefär vad Over the Hill är. Ett spel där du utforskar stora kartor, hittar föremål, klarar små miniuppdrag och bara njuter av landskapen, atmosfären och musiken.

Over the Hill går enkelt att jämföra med spel som Snowrunner, Mudrunner och Roadcraft – fordonsspel där fysiksimuleringen skapar de situationer som uppstår. Det är en speltyp som är en guilty pleasure för mig. Jag har egentligen inget som helst intresse av dragkrokar, lågväxlar eller terrängkörning, men de här spelen blir katartiska för mig. Ett jobb jag kan slappna av med efter jobbet. Over the Hill är dock i upplägget mångt och mycket enklare än Snowrunner. Här handlar det inte om att utföra uppdrag för att säkerställa produktionskapaciteten i min lilla grävfirma. Här handlar det enbart om utforskning och att ta sig förbi naturens hinder samtidigt som du är så avslappnad som det bara går.

Det som gör Over the Hill speciellt är egentligen uppenbart innan spelet ens har börjat. Det är den där unika stilen som kommer direkt från Art of Rally. Tydliga pastellfärger, starkt stiliserad, minimalistisk grafik som känns mer som ett målat landskap än en spelvärld. Estetiken bygger på low-poly-former, mjuk terräng, förenklade träd och tät gräsvegetation med plattare färgläggning – frodig men avskalad, med fokus på form och färg framför detaljer. Gräsfälten glöder i guld och orange, vattnet blir klart turkos och bergens silhuetter mjuknar mot himlen. Det är inte högupplöst detaljrikedom utan färgblock och gradienter som skapar djup och stämning – som att köra genom en levande tavla.

Bilarna är igenkännbara modeller inspirerade av 60- till 80-talets 4×4 (Land Rover-, Land Cruiser- och Bronco-liknande) med förenklade ytor och dämpade texturer som passar in i de stiliserade miljöerna utan att bryta illusionen. Menyerna är sparsamma, vilket förstärker den meditativa, avskalade känslan. Musiken är också skapad som ett komplement till den övergripande stilen, med lågmälda pianoslingor, munspelsmelodier och gemytliga toner. Den sätter den sista touchen och ramar in Over the Hill tills det känns som att det är gjort för att slappna av till.

Och det handlar egentligen bara om en enda sak: att ta sig fram med sitt fordon. För att göra det behöver du använda olika trick och hjälpmedel beroende på situationen. Bilarna kommer utrustade med hög- och lågväxel samt vinsch. Lågväxel används till exempel i branta backar eller vid dåligt grepp och vinschen används för att dra bilen ur lera eller bogsera andra bilar. Bilarna går att uppgradera med mer motorkraft, bättre grepp i däcken och längre räckvidd på vinschen, och gradvis blir det lättare att ta sig an delar av omgivningen som kändes omöjliga från början.

Det är roligt, utmanande utan att bli frustrerande och den där känslan av att bara se vad som döljer sig bakom nästa kulle är alltid påtaglig. Känslan av att upptäcka saker, hitta den där lilla stigen på sidan av berget som tar en fram till ett nytt hus och en sparpunkt, skickar mysiga vibbar genom hela kroppen. Och att parkera bilen framför en avsats och blicka ut över kartan väcker äventyrslusten i mig vareviga gång, och Over the Hill blir svårt att stänga av. Det enskilt största problemet här är avsaknaden av variation. Strukturellt handlar det om att utforska kartans alla vrår, uppgradera bilen för att kunna ta sig an de allra svåraste miljöerna och sen hitta vägen som leder in i nästa område. Upplägget är enkelt, men redan efter de inledande timmarna har jag sett det mesta av det Over the Hill har att erbjuda. Jag har spelat mest solo, men det finns ett co-op-läge för upp till fyra spelare. Fördelen med att utforska tillsammans med några vänner är att man också kan hjälpa varandra i kniviga situationer eller bara skratta åt varandra när någon planlöst kör ut i ett stup. 

Spelet är uppdelat i två olika världsdelar, Kanada och Algeriet, och varje del har ett par olika zoner att utforska. Kanada har kulliga snårskogar, sumpmark och snötäckta berg. Algeriet består till stor del av öken. På Kanadas berg finns det gott om träd, vilket gör att vinschen är ett perfekt verktyg. I öknen kan det behövas plankor för att däcken ska greppa ordentligt. De olika aktiviteterna är dock i princip desamma oavsett vilken zon jag befinner mig i. Det handlar mest om att hitta landmarken, köra förutbestämda rutter och bogsera andra bilar tillbaka till en campplats eller en mekaniker. Det finns också kosmetiska föremål att samla på för att pimpa sin bil, och det är en stor del av Over the Hill. Jag krängde på en saftblandare, ett stort, saftigt tjurhorn och julgransbelysning på min röda Jeep, och sen anslöt jag till en fransk server för att visa upp härligheten. Jag blev tyvärr kickad direkt och det är oklart om det berodde på bilen eller på att de bara ville vara ifred. 

Det finns en hel del bilar att välja mellan. Det är dock lite märkligt att när det finns många att samla på och uppgradera, finns det egentligen ingen direkt anledning att göra det, eftersom bilarna inte presterar olika. Det blir snarare tvärtom. Har jag lagt ned resurser som jag har fått genom att upptäcka olika platser på bilen jag startar spelet med, känns det kontraproduktivt att byta till en bil med sämre motor bara för att behöva köpa samma uppgradering en gång till. Det hade varit mer intressant om det fanns aktiva val för mig att göra, till exempel att offra lite motorkraft i en mindre bil för ett betydligt bättre grepp eller liknande. 

Det är egentligen stilen och atmosfären som får spela första fiolen i Over the Hill. Själva spelbarheten är rolig och bra balanserad, men den är inte heller det som bär spelet, och bristen på variation gör det inte riktigt lika intressant att fortsätta utforska när de inledande timmarna är över. Over the Hill lever på känslan av att skumpa fram genom vackra landskap i lugn takt, och när den känslan håller är det precis så avslappnande som det utlovar. Åtminstone i ett par timmar.