MXGP 26

Sci-fi-musiken i huvudmenyn skulle kunna få vem som helst att tro att det vankas… Destiny 2, eller liknande, men det gör det inte! Välkommen till en tvättmaskins veritabla mardröm. Det är dags att lorta ner oss. Mitt smeknamn? Oskar. Nummer på ryggen? 16, för det hade min sambo när hon spelade i innebandylaget Bärstad BK. Flagga? Japansk, som en hyllning till min egen 28 900 tecken långa guide till att lära sig japanska med spel, vilket jag tycker att fler MX-entusiaster borde prova. Lagnamn? Valsarna, trots att det ju är fel motorsport. Tillverkare? Husqvarna, av självklara skäl.

Motocross-erfarenhet i verkligheten sedan tidigare? Nej, ingen faktiskt! Märkligt, såklart, med tanke på att jag faktiskt har körkort för tung motorcykel och äger en äventyrshoj i verkligheten som jag mer än gärna tar mig ut i skogen med. Däremot gillar jag verkligen motorcykelspel. Det finns en behagligt låg instegströskel här, oavsett om det är MXGP, MotoGP eller Isle of Man TT, som skiljer sig lite från bilspel som aspirerar på realism. Här krävs ingen fullutrustad simrigg eller ens en ratt och pedaler. Det är meningen att man ska spela med handkontroll, och under motorcykelspelens himmel är vi därför alla lika.

Jag inleder mitt motocross-liv i free practice med att köra ihjäl en farbror i publiken. Jag missbedömer ett gupp i första kurvan, flyger ut i publiken och landar rakt på en argentinsk man i blå tröja, blå byxor och blå mössa. Sen hinner jag inte tänka mer än kanske fem sekunder på det innan i princip samma sak händer igen, men den här gången blir offret en funktionär i väst och hörlurar.

Jag tackar därmed för mig och rör mig vidare mot mitt första Grand Prix (i Uddevalla!) och röjer runt i free practice så länge jag bara orkar för att verkligen försöka memorera banan. Det blir snabbt uppenbart även här att minsta lilla misstag kan leda till en riktigt otäck krasch. Jag kör till exempel ihjäl ytterligare en funktionär genom att landa på honom efter att ha provat lyckan med en rejäl bakåtvolt, men efter att ha bett så hemskt mycket om ursäkt fortsätter jag till kvalrundan där jag inleder svagt genom att köra ihjäl mig själv mot en stolpe i 90 km/h.

Sen händer något. Jag kommer igång. Jag fattar grejen. Jag får till flytet. Jag kan hålla crossen upprätt under nästan ett helt varv. I förstapersonsvy, med haptisk feedback från den alltjämt suveräna Dualsense-kontrollen känns det grisiga möljandet genom lortig lera nästan hypnotiskt beroendeframkallande, och jag inser efter någon timmes spelande att jag fortfarande kör på samma bana, i Uddevalla, att jag kan hela banan utantill, och att jag nu faktiskt utgör ett hot mot de andra förarna (inte minst mot en av dem vars bakhjul jag kapar så illa att även den mest optimistiske av läkare skulle betvivla att han någonsin kommer att äta någon typ av mat som kan beskrivas som annat än flytande).

Jag måste vänja mig vid att ta det mycket, mycket lugnare än vad jag egentligen vill och vågar. Först då lyckas jag plocka placeringar. Det är så lätt att underskatta farten inför ett hopp för att man inte är beredd på hur nära inpå det kommer en tvär högersväng, och det är så oerhört lätt att bli provocerad och fartgalen efter någon minut i bakhasorna bakom en man som heter Kay de Wolf (en riktig förare från Nederländerna, tydligen! Jag trodde först att det var Måns Lindmans alias som han använder när han producerar och säljer esoteriska oljor i gränderna i Portugal).

Att styra i MXGP 26 är lite speciellt. Vänster styrspak kontrollerar styret medan höger styrspak kontrollerar förarens lutning med kroppsvikten. Båda är lika viktiga och påverkar, på olika sätt, hur hojen och däcken interagerar med underlaget. För mig blir det därmed aldrig aktuellt att ens fundera på något annat än automatisk växellåda, eftersom samtliga fingrar redan är ockuperade på handkontrollen. Samspelet mellan gas och broms kräver också finlir och timing. Det är väldigt, väldigt sällan aktuellt med vare sig full gas eller maxbroms.

Grafiken i racingspel tenderar i regel att vara klassledande, men MXGP 26 imponerar inte sådär så att ögonen ramlar ut. Det ser helt okej ut, men det är något med den skiftande leran som, åtminstone i torrt väder, känns lite väl Farming Simulator, och publiken som står på avstånd och hejar ser vid närmare anblick ut att höra hemma i wellpapp-containern på närmaste ÅVC. Inte ens ljussättningen imponerar särskilt, även om vädereffekterna är finfina på regniga banor som därmed snabbt blir en favorit. Det är ingen grafisk katastrof, inte alls, men heller inte sådär realistiskt imponerande som jag kanske hade hoppats. Jag hade inte dött av förvåning (till skillnad från tidigare nämnda argentinare med blå tröja, blå byxor och blå mössa, som faktiskt hann dö av förvåning kort innan han ändå skulle komma att dö av ett dubbat motocross-däck i ögonbrynet) om det här hade flutit precis lika fint på Playstation 4 Pro.

Vad som däremot skänker realism och tyngd är kontakten mellan mig, handkontrollen, motorcykeln och däcken i leran. En bit in i varje givet race, när banan har plöjts upp fullständigt, kan jag riktigt känna varje grop i underlaget under hojen. Jag känner lervallen där innan vänstersvängen och ber till gudarna att jag inte ska överstyra och hamna med ena hjulet på andra sidan. Jag känner motståndet i underlaget men försöker ändå bromsa och ta innerspåret, för då kanske jag hinner förbi motståndaren framför mig som fegar ur och tar en yttersväng. Jag blir sugen på ytterligare en backflip och tittar efter lämpliga funktionärer att landa på, men bestämmer mig för att låta bli, för nu går det ju riktigt bra. Jag är i flow, och här vill jag stanna.

Det finns inget karriärläge i MXGP 26, vilket kanske är ett minus för många. För mig är det ett stort plus då jag aldrig riktigt fastnar för den där typen av progression där en överentusiastisk manager hela tiden vill få mig att signa med bättre och bättre team och där progressionen sniglar sig fram över en repetitiv 30-timmarskampanj. Vad som däremot finns är istället två klasser, MX2/250cc och MXGP/450cc, möjligheten att finjustera hojen på detaljnivå inför varje race, en himla massa banor, en racingkalender som sträcker sig över en hel säsong, smarta datorstyrda motståndare, möjligheten att tävla i olika väder, Time Trial, The Compound (ett slags fysiklabb) och förstås möjligheten att tävla online mot människor som är mycket bättre på MXGP 26 än vad jag är – och det räcker gott och väl för mig.

Det här är inte ett motocross-spel som kommer få de mest inbitna att jubla och konstatera att man nu för evigt kan lägga ned utvecklingen av alla framtida titlar i genren. Racingen och körkänslan är verkligen suverän och stundtals nästan fysiskt ansträngande i sin rena grisighet, men allt runtom själva körningen upplevs med tiden som lite… tomt och torftigt. I det matigaste spelläget, Championship, så är man ju trots allt klar efter att ha kört de 19 banorna som finns på säsongen, och det finns inga större incitament att fortsätta annat än för att det är väldigt skoj att spela MXGP 26. Det finns heller inget cross-play mellan plattformar, och det går inte att tävla mot fler än max 9 andra spelare online, trots att det går fint att att köra mot 19 andra förare offline.

Det blir väldigt mycket meny, race, meny, race, rinse, repeat, och det har jag personligen inga som helst problem med. För mig kommer MXGP 26 att leva kvar på min Playstation 5 som ett av de där spelen jag återkommer till lite då och då, kanske framförallt när det är dags att varva ner hjärnan lite grann efter något storytungt, eller bara när jag behöver ett bra podcastspel. Samtidigt kan jag sympatisera med dem som enbart vill ha ett riktigt, riktigt matigt motocross-spel med fullt utvecklat onlinestöd och en ordentlig hub att hänga i, där varje inloggning är ett event och där framgångar resulterar i någonting att visa upp, för där är vi inte riktigt med MXGP 26.

Framförallt påminner MXGP 26 mig om en sak som det är lätt att glömma bort. Att spel som aspirerar på någon form av realism faktiskt låter mig leva andras liv och testa andras intressen. En tids frenetiskt spelande i Microsoft Flight Simulator för några år sedan gjorde att jag till slut åkte på en provdag på Värmlands Flygklubb och fick flyga en riktig Cessna 172 Skyhawk (på pilotens plats, där piloten ska sitta!) över min hemstad Karlstad. Kanske kommer MXGP 26 på ett liknande sätt tända inspirationens gnista inom mig och bära ut mig på en motocross-bana? Det skulle inte förvåna mig alls.