Halo: Campaign Evolved

Stora delar av det här alldeles otroligt läckert tillsnofsade gamla actionäventyret ger mig nästan exakt samma wow-känsla som originalet gjorde för 25 långa år sen. Hur många spel, genom historien, kan åstadkomma det? Hur många av alla spelvärldens mest betydelsefulla milstolpar är i grunden så pass nyskapande, perfekt strukturerade och mytologiskt sett vattentäta att det räcker med att 25 år efter lanseringen med att uppgradera grafiken, och slutresultatet erbjuder en upplevelse som rent spelmässigt lika gärna hade kunnat vara utvecklat idag, nu. Jag vet svaret på min egen fråga. Inte många. Du kan räkna dem på ena handens fingrar och precis så bra är Halo: Combat Evolved – fortfarande.

Att 14 stycken ungtuppar till utvecklare tillsammans kunde karva fram en rymdopera som Halo, under massiv press, omkullkastade planer, uppköp och ansvaret med att via sitt ambitiösa actionspel försöka sälja en helt ny spelkonsoll till en luttrad, kräsen marknad – Är i sig själv alldeles underbart bisarrt. Det borde såklart aldrig ha gått. Det borde inte ens ha blivit ett färdigt spel, kan jag tycka – efter att via diverse möten med Leto, Jason Jones, Griesemer, Staten, O’Donnell inser jag att det som de utvecklade, var lite som att fånga en blixt i en läskflaska. Mot alla odds lyckades lilla, lilla obetydliga Bungie vars tidigare titlar var semiobskyra Macintosh-exklusiviteter förändra spelvärlden för evigt. Halo var makalöst bra, och det är fortfarande makalöst bra.

Campaign Evolved är dock inte riktigt vad det låter som. Detta är ingen ”utvecklad” storydel, Halo har inte förändrats särskilt mycket alls bortsett från grafiken. Istället har före detta 343 Industries (numera Halo Studios, med ny ledning) fokuserat på att bevara och vara slaviskt trogen förlagan, in i minsta detalj. Namnet borde därmed ha sett annorlunda ut. Halo: Refurnished hade varit mer sanningsenligt. Eller Halo: Campaign Remade.

Storyn i sig känner vi såklart alla till. Den utomjordiska rasen Covenant slår hårt mot mänskligheten, bordar och förstör slagskeppet Pillar of Autumn med den genetiskt vässade supersoldaten John 117 ombord. John, även kallad Master Chief, undkommer säker död i sista sekund genom att via en räddningskapsel tar han sig ur knipa och kraschlandar på den mystiska ringplaneten Halo, som efter vidare (explosiva) undersökningar visar sig vara ett välmaskerat supervapen konstruerat enbart för att förinta mänskligheten. Master Chief och hans finurliga AI-kompanjon Cortana axlar ansvaret att slå ned Covenanternas ettriga motstånd och förinta ringen för att rädda Jorden, i vad som enklast måste beskrivas som det mest välsvarvade scifi-actionspelet genom alla tider.

Utöver de tio originaluppdragen som börjar ombord på Autumn och sen avrundas cirka 12-13 timmar senare med att John 117 är tillbaka på skeppet för att detonera dess reaktorer, har Halo Studios lagt till tre stycken nya prolog-uppdrag som lagts in separerade från resten av spelet. Lika bra som jag anser att Truth and Reconciliation, The Silent Cartographer och Assault on the Control Room är – Lika lite gillar jag de nya uppdrag Boarding Action, The Most Dangerous Game samt Heavy Burden. Halo Studios verkar ha använt sig av AI för att försöka återskapa Bungies gamla magi, men missat målet med vad jag anser vara själlösa försök att efterlikna Combat Evolved, som inte riktigt fungerar. Det finns dessutom ett par nya Halo-karaktärer i dessa tre prolog-missions som jag helst av allt bara hade velat fått chansen att spränga med en välplacerad granat.

De tio originaluppdragen och de tre nya uppdragen går alla att spela tillsammans med tre stycken onlinevänner eller med en kompis i soffan. Campaign Evolved finns ute till PC, Xbox samt Playstation 5 och det finns ett problem som jag fått uppleva primärt i Playstation 5-versionen, för den som avser att spela detta i lokal co-op. För att spela detta på Playstation 5 räcker det nämligen inte me3d att du har Playstation 5, ett Playstation-konto hos Sony (vilket du har om du spelar på en Playstation 5) samt Playstation Plus. Du måste även ha ett registrerat Microsoft-konto, hos Xbox. Om du inte har det, kan du inte starta spelet. Du måste registrera en Microsoft-mail och sen knyta ditt Xbox-konto till ditt Playstation-konto. Stökigt, märkligt, tidskrävande men jag kan köpa det, till viss del åtminstone.

Det jag däremot inte avser att acceptera är att även din kompis i samma soff behöver ett Xbox-konto för att dela skärmen med dig, på samma konsol/TV. Det fungerar alltså inte att bara trycka på PS-knappen och välja en gästprofil i din Playstation 5:a för att spela, du måste registrera ett konto, en mailadress, knyta den till en användare (till) i en Playstation 5-konsol som du mest troligt inte äger (eftersom du är hemma hos en vän för att spela tillsammans) och sen aktivera Local Co-op. Även om det tillhör kategorin ”lyxproblem” att ondgöra sig över saker som dessa, går det samtidigt inte komma från att Microsoft återigen beter sig som tvättäkta rövhattar gällande kontokrav och deras ovilja att tillåta tillfälliga gästprofiler.

En annan aspekt här som inte river ned några större applåder är det faktum att Halo Studios valt att utesluta multiplayerdelen som åtminstone för min del var 80% av tjusningen med Bungies bejublade Xbox-debut. Jag dyrkar Hang ’em High, Impact, Blood Gulch, Rat Race samt Prisoner och hade kunnat mörda för att spela dem exakt så som de såg ut och fungerade 2001, på min Playstation 5:a, mot tre vänner i samma soffa (förslagsvis utan Microsofts idiotiska kontokravs-skit, såklart) men det går alltså inte. Att man som producent här medvetet väljer att skippa multiplayeraspekten för att istället lägga ett års utveckling på tre menlösa prolog-uppdrag, säger tyvärr mycket om hur fel dessa utvecklare fortfarande har gällande vad jag personligen tror att Halo-fansen helst av allt önskar sig.

Med det sagt är det från mitt håll naturligtvis viktigt att inte gnälla för mycket här då jag i grunden har haft otroligt, otroligt roligt med Campaign Evolved. Jag älskar Halo av hela mitt sotsvarta gubbhjärta, har älskat det sedan dag ett och har säkerligen sprungit igenom kampanjen tio gånger vid det här laget och kan vissa delar i stort sett i sömnen. På det vis som Halo Studios slipat, polerat, förbättrat och tighta till vissa delar som nu känns ohyggligt intrimmade, måste såklart applåderas. De har på smartast möjliga vis trimmat lite här, kapat lite där, byggt en ännu vassare balans än i originalet, suddat bort vissa irritationsmoment och även bättrat på berättandet vilket gör att Bungies väl utbyggda mytologi känns mer klockren än någonsin.

Rent tekniskt är det dessutom för det mesta alldeles otroligt imponerande. Halo har verkligen aldrig sett bättre ut än vad det gör här, mycket tack vare Unreal Engine 5, och att stå på stranden efter den inledande eldstriden i The Silent Cartographer och kika på hur det ser ut när förmiddagssolen gnistrar i vågorna, ger mig exakt samma härliga känsla som jag hade när jag spelade igenom originalet för 25 långa år sen (som då var världens snyggaste spel – alla kategorier). Halo Studios har även adderat några vapen från Halo 2 och Halo 3 här och det gillar jag, även om jag inte riktigt trodde att jag skulle göra det på förhand. Att kunna skifta mellan haglet och SMG:n från Halo 2 under Flood-banorna har varit ett lysande tillskott till en redan suverän arsenal och att Master Chief nu kan sprinta, har känts på samma sätt – en modern, välkommen och förnuftig förbättring av nåt redan svinbra.

Varje gång jag spelar Halo slås jag av samma sak, och blir lika imponerad varje gång. Storyn och Bungies övergripande mytologi är så obegripligt genomarbetad och stilfullt sammanfattad, dränkt i nyans, djup och mystik. Balansen mellan trånga, linjära korridorer och vidsträckta, fria, öppna landskap utgör en alldeles fantastisk grundkärna och kontrasten mellan långsam spring- och hutlös eldhastighet – bygger en märkvärdigt unik dynamik som skapar ett beroende. Halo var och är sin egen grej helt och hållet utan låneord från andra spel i samma genren, utan kopierade scifi-klyschor, utan självmedveten humor eller tveksamheter rörande dess fantasydoftande logik.

Halo är en av de där produkterna som inte bara definierade Xbox, formade en generation spelare samt förändrade hela actiongenren – det är en av de verkligt få kulturprodukterna som gjort hela underhållningsformen 200% bättre över en natt, och för egen del kommer Master Chiefs krig mot Covenanternas alltid att vara bättre än Star Trek, större än Aliens och heligare än Star Wars. Halo är min bibel, det kommer alltid att vara det och även om det finns saker att gnälla på här – går det samtidigt inte att blunda för att ett av världens bästa spel – nu även är världens just nu snyggaste.