Garfield: Escape from Monday
Ännu ett i raden av fantasilösa licensspel har nått vårt testrum och även om vi älskar lasagne är detta bara inte särskilt skoj.
Att den gulliga, lättsamt förutsägbara, barnvänligt simpla plattformsupplevelsen hamnat i fokus igen under 2026 råder det verkligen inget som helst tvivel om. Med titlar som Bubsy 4D, Marsupilami 2: Salsa Palombia, Demon Tides, Moss: The Forgotten Relic, Big Hops samt nya Garfield: Escape From Monday har Nintendo 64-erans plattformsupplägg återigen blivit någon slags het potatis och efter Sonys framgångar med Astro Bot regnar det licensbaserade familjespel där de flesta levereras stöpta i mer eller mindre exakt samma mall.
I Escape From Monday har Jim Davis kultförklarade katt hamnat i en tuff sits och behöver din hjälp för att ta sig därifrån. Den mörkgula latgrisen avser i spelets introsekvens att fördriva en helt vanlig, trist måndag genom att goffa i sig ett par hela ugnsformer med rykande het lasagne men när den goda pastarätten visar sig vara vegansk, förstår såklart Garfield att han befinner sig i en pågående mardröm och att hans fokus nu helt måste ligga på att ta sig därifrån, vakna upp och återgå till livet som köttätande, bechamel-dyrkande sofflocksproffs.
Upplägget här är simpelt. Garfield måste ta sig igenom ett fyrtiotal olika linjära banor som alla utformats av diverse maträtter, allt för att väcka sig själv ur denna veganska mardröm och när han inte hoppar på smaskiga parmesanostar eller stryker omkring bland saftiga köttstycken, finns det en ondskefull ruskpricks-kock här i det mardrömslika veganlandet som kastar broccoli mot katten och skriker saker som ”ät dina grönsaker”. Hemska tanke.
Plattformshoppandet är här väldigt ordinärt. Utvecklarna Osome Studios har verkligen inte försökt uppfinna något eget eller försökt hitta andra vägar framåt. Istället har de karbonkopierat Super Mario Odyssey, Astro Bot samt Donkey Kong Country och slängt ihop ett spel som verkligen känns precis som ett gammaldags licensspel alltid gjorde. Det är fantasilöst, konstruerat, lite forcerat, variationsfattigt och ganska händelselöst. Det är dock samtidigt stundtals ganska charmigt och det finns ibland även en tjusning i att spela partier som man redan upplevt i tio andra titlar av samma typ, eftersom jag då slipper fundera, eller misslyckas.
Det finns någon slags ambition här rörande manuset, dock. Det ska jag villigt erkänna, men det har dessvärre inte resulterat i ett spels vars dialog samt berättande står ut på något sätt. Tvärtom. Osome Studios försöker bryta den fjärde väggen, gång på gång, genom att låta Garfield kommentera det faktum att många av spelets banor är fantasilösa och enformiga, vilket de också är, men istället för att den här delen ska kännas charmig och finurlig, blir den precis som allt hoppande bara platt och trist. Garfields röst känns dessutom oinspirerad och trist, så till den milda grad att jag misstänker att den styrs av AI.
Det jag däremot gillar är estetiken. Visst, detta är knappast ett av årets snyggaste spel vare sig vi pratar ren teknik eller design, men jag kan absolut uppskatta hur mycket det ser ut som ett licensspel till Playstation (1), men med skarpare, mer högupplöst grafik. mardrömslandet som Garfield måste hoppa runt i är som sagt uppbyggt av mestadels mat och det fungerar för det mesta bra tack vare blockigt charmig grafik med aptitretande, brungul ljussättning. Spelkontrollen känns en smula seg dock, på fel sätt, och i slutändan är detta verkligen ett plattformsspel du lika gärna kan hoppa över.
Kommentarer (1)
Logga in för att kommentera.
Jag hade faktiskt vissa förväntnngar här. Microids har gett ut några riktigt habila licens-spel de senaste åren, och för bara några veckor sedan kom ju det fantastiska Marsupilami 2: Salsa Palombia som jag precis blev klar med.
Här har jag spelat ungefär halvvägs in men jag är osäker på om jag ska fortsätta. Det stora problemet är att banorna är väldigt linjära, (vilket ju även 3D-spel självklart kan vara) Men det finns väldigt lite att integrera med längs vägen. Det känns ofta händelselöst. Inramningen påminner ju starkt om Mario 3D-world med halvisometriskt 3D där kameran följer snett ovanifrån, men det finns väldigt lite att integrera med längs vägen och då blir der repetativt.
Tror man hade tjänat på att göra det betydligt kortare. Runt 40 banor är helt enormt långt när det inte finns idéer att fylla ut innehållet med. Här finns ju kul inslag. Tycker också att man lyckats bra med att fånga Humorn, och de olika dräkterna är roliga. Men tydigen är det bara tre världar. Det känns som en dålig balans. Hellre dubbelt så många världar, och hälften antalet banor, tror jag hade varit bra här.