Forever Ago

Alfred och Audrey, en trevande tonårskärlek som tar blygsam form i en utflykt till skogen. De två ungdomarna, klädda i tidsenligt pastellfärgade t-shirts och shorts, stapplar sig fram över en bäck. Någon form av skoluppgift har fört dem dit, men det är uppenbart att andra mekanismer håller dem kvar. De tar varandras händer när balansen inte räcker till, men vågar inte säga mer än att de kanske borde göra det här igen någon gång. Det vill säga, om den andre också vill?

Klipp till Alfred. Skäggig, gråhårig och ensam bakom ratten i en camper van. Han talar till Audrey men hon finns inte där bredvid honom i passagerarsätet. Genom monologerna Alfred för med sig själv, präglade av saknad, ilska och vanmakt, och i mötena med butiksbiträdet, servitrisen, bergsbestigaren och mekanikern som finner honom utslagen i öknen när bensinen tagit slut, förstår vi att Audrey dött i cancer.

Likt otaliga finstämda indietitlar dessförinnan är även Forever Ago en vandringssimulator med minimal interaktion. När mellansekvenserna upphör för en minut eller två är det långsamt vandrande, press X to interact with object och enkla dialogval som står på det runt tre timmar långa schemat. The Walking Dead, Life is Strange och Firewatch gjorde det populärt. Mixtape från tidigare i år, också utgivet av Annapurna, tog det till en helt ny nivå. I titlar som dessa räcker det inte att bjuda på (ibland) förförande vackra solnedgångar, lummiga gläntor och dimmiga berg. Berättelsen behöver sitta bättre än en välsnörad vandringskänga för att upprätthålla intresse, och det gör den inte här.

Mitt främsta problem är den darrhänta osäkerheten i pennan. Som om Third Shift inte vågat ta ut svängarna, böjt undan ett par grenar och stakat ut ny mark med risk för ojämnheter och skav som följd. Utan de har helt valt att treva i redan upplöjda spår. Under resans gång uppkommer ingenting egentligt nytt eller spännande om Alfred och Audreys relation alls – och där det antyds vara på väg att göra det, återgås det genast till det slentrianmässigt puttrande promenadstråket av ältande och sentimental saknad.

Att Alfred och Audrey vid en tidpunkt blev bekväma i sig själva och slutade resa, vilket fick Audrey att ifrågasätta hela relationen och vilja flytta, avhandlas på en minutlång fyrverkerishow. Ett flertal episoder insinuerar även att Alfred har haft alkoholproblem; han vill inte köpa med sig en flaska vin från bensinmacken och han vägrar smaka på bergsbestigarens plunta. ”Det slutade jag med för längesen”, säger han. ”Det blev inte bra.” Därefter lämnas det bara därhän, och jag frågar mig om det inte hade varit ännu en avstickare, väl värd ett stopp?

Mitt andra problem är Alfreds absurda utvecklingskurva. För var och en av platserna han besöker triggas en flashback till när han var där ihop med Audrey, och ju längre spelet går, desto närmre i tiden ligger dessa. Varje plats, inser han, har genomgått en förändring som stöter sig emot hans minne. Vägkrogen har inte deras favoritmuffins på menyn, campingplatsen har stängt och grott igen och fyren är under reparation. Världen har förändrats och de platser han och Audrey hade gemensamt finns inte längre kvar.

Till en början skapar dissonansen ilska hos honom. Alfred talar nedlåtande till biträdet på bensinstationen och ryter åt servitrisen. Men sedan upphör det, liksom av sig själv. Rinner ut i ökensanden, grävs ner i snön uppe på berget. Bara Alfred får bära sin nyfunna strykarhund till toppen på Wilhelmina Peak, dit Audrey inte orkade vandra förra året, så blir allt bra. Men inte bara det – vi ska också tro på att han genomgår denna inre resa inom loppet av några dagar, knappt en månad efter att hans livs kärlek gått bort.

I motsats till vad det utger sig för att vara, nämligen finstämt känslosamt och intimt, vackert och unikt, är Forever Ago klumpigt mediokert, osäkert och standardmässigt berättat. Om det beror på att studion någon gång under utvecklingens gång låst sig vid att de hyllar och berättar om verkliga, mänskliga förlagor, låter jag vara osagt. Vad jag däremot vet med säkerhet är att en man med osedvanligt lätt för att gråta satt med pannan i djupa veck under nästan hela speltiden. Det finns mängder med andra vandringssimulatorer där ute, spela dem istället.