Dune: Awakening

Av alla otaliga framtidsscenarion som Paul Atreides, Dunes nya härskare, ser i sin melange-glittrande horisont ser han en möjlig framtid där du, kära spelare, kan göra all skillnad i universum. I en alternativ tidslinje skickas du, en av Bene Gesserits fångar, ut till Arrakis för att hitta urinvånarna Fremen och förändra sandplanetens öde och kommande släktled. The sleeper has awakened…

Som redaktionens största Dune-entusiast har jag varit rätt varsam med Dune: Awakening sedan det släpptes till PC förra året, då jag inte riktigt visste hur såld jag var på konceptet Fortnite-bygge med sandmaskar, eller det faktum att det marknadsfördes som ett överlevnads-MMO i en alternativ tidslinje. Behöver vi verkligen mer överlevnads-grind i dagens övermättade spelklimat? Men… jag får ju inte frukta. Fruktan är sinnets dräpare. Fruktan är den där lilla döden som för med sig total förintelse. Jag mötte min fruktan för MMO-element och knappade in koden till Playstation 5-varianten av Dune: Awakening, då min dator ändå inte hade klarat trycket. Sedan lät jag all den fasa och tvivel passera mig likt en sandstorm. Endast jag, och min motbjudande karaktär Goldy Pathy, kommer att förbli.

Paul Atreides trodde att han såg ”the golden path” framför sig, människans räddning, men i själva verket såg han det ruskiga clownvidundret Goldy Pathy – en Ix-född psykopat som nu befolkar Funcoms soldränkta stridarena. Hon sitter i en av hennes baser och trimmar sitt bonsaiträd medan en vidunderlig sandstorm sveper över Hagga Basin, i väntan på att ta sig ut i en omnithopter och leta upp en av Fremen-folkets sista prövningar – och därmed bevisa sitt värde. Sista tanken som slår mig innan jag stänger av denna Dune-simulator för dagen är ”mysigt”. Dune: Awakening är otroligt trivsamt. Detta är inte något jag vanligtvis kopplar ihop med Frank Herberts filosofiska, utmanande och brutala bokserie, men Funcom har lyckats svetsa ihop en dynamisk Dune-upplevelse som heter duga.  

Eftersom Dune: Awakening har rullat varmt i PS5:an den senaste veckan talar jag förstås om konsolversionen och dess spännande uppdateringar, som ett offlineläge för alla spelare som kände sig uppskrämda av multiplayerläget. Det innebär i grunden att du kan spela Awakening utan att stressa över rovlystna spelare eller om man bara saknar en grupp att spela mer regelbundet med. Mycket av denna recension utgår från just detta spelläge för att känna på hur det är att stresslöst vandra omkring likt ökenmusen muad’dib. Eller jo, stressigt blir det ändå.

Anledningen stavas ”Shai-Hulud”, Dunes sanna härskare. Hjärtat har satt sig i halsgropen mer än en gång på grund av dessa terraformerande giganter, som ju reagerar på vibrationerna under spelarens fötter medan denne försöker ta sig över sanddynorna och ögonblicket man bestämmer sig för att kuta över det öppna sandhavet hör till spelets absoluta höjdpunkter. Jag lärde mig den hårda vägen att inte testa sandgudarnas vrede alltför mycket, för du kan förlora precis allt du har samlat på dig om du slukas av Shai-Hulud – om du alltså inte har förvarat alla dina fynd på en säker plats.

Dune: Awakening är Rust i ökenmiljöer, en Conan Exiles i Dune-mundering: samla resurser, bygg baser för att förvara allt du hittar, snickra ihop nya vapen och öppna upp nya vägar i dina färdighetsträd – det är Dune: Awakening i ett nötskal. Gillar du denna typ av spel är det som hemma. Detta är förmodligen att översimplifiera det hela något, men det behöver samtidigt inte vara något negativt. Som notorisk spel-hamstrare, där jag oftast har tendensen att samla allt i ett spel och inte ens använda en femtedel av alla mina fynd, började jag snabbt suga åt mig all granit, bränsleceller och gammalt skrot jag kunde i min väg – och har väldigt roligt med att förvalta allt, kalkylera mitt nästa drag, planera någon spice-stöt mitt ute i öknen.

För att vara en skoningslös och gles ökenplanet finns det oväntat mycket resurser, men också mycket djup i detta solstänkta överlevnadsspel. Mängden menyer, apparater, funktioner och mekanismer kan oftast vara överväldigande, nästan så att man inte vet var man ens ska börja till en början. Då är det ju tur att spelets 10-timmar långa tutorial (!) är överraskande intuitiv och håller spelaren i handen så länge spelaren tillåter, där flera spelsystem introduceras lite i taget för att inte förhindra sandlådekänslan. Det är också befriande att spelaren tillåts utforska spelvärlden i sin egen takt; man kan alltid återvända till de storyorienterade uppdragen senare om man hellre bara vill bygga ihop en fräsig sandmotorcykel och testa sandmaskarnas tålamod.

Handlingen, ja. Handlingen utgår från en alternativ tidslinje där Paul Atreides aldrig föddes, där Atreides-släktet aldrig bedrogs av Yueh och som ständigt krigar mot Harkonnen och Padishah-kejsarens Sardaukar-styrkor. Ah, och urinvånarna Fremen är nästan helt utrotade från planetens yta. Spelaren befinner sig mitt i denna konflikt när spelet börjar, som egentligen är mer av en politisk kuliss till spelets sanna kärna: uppgradera din egendom, uppgradera din karaktär, uppgradera dina överlevnadschanser. Tyvärr är ju Dune: Awakening inte ett fullfjädrat rollspel, även om det kan ge illusionen av det och det märks ju på ”punkt A till punkt B och tillbaka till punkt A”-uppdragsdesignen och de Mass Effect-doftande mellansekvenserna att krutet istället har lagts på att göra den öppna spelvärlden så tillgänglig och smidig som möjligt.

Men för att vara ett massivt multiplayer-överlevnadsspel där majoriteten av speltiden går ut på att samla resurser och bygga baser måste jag säga att handlingen är oväntat inspirerad och sammanhängande, där spelaren alltid får stå i Dune-universumets centrum. Det linjära upplägget till trots gillar jag verkligen känslan av att väva ihop sin egen Dune-myt, prata med karaktärer från olika Dune-klaner och följa i den nästan utrotade Fremen-folkets fotspår. Konsekvenslöst, javisst, men också stämningsfullt. Omsorgsfullt hanterat. Extremt roligt och försiktigt beroendeframkallande.

Jag önskar att själva striderna inte kändes så bökiga ibland, för även om man hinner lära sig en hel del tricks känns det fortfarande något klumpigt att leverera en nådastöt. De häftiga färdighetsträden väger dock upp mycket av detta just för sin tydliga Dune-smak och det är exempelvis en fröjd att satsa fullt ut på sina Bene Gesserit-förmågor (tips: lås upp Bindu Sprint för smidigare ökenpromenader till en början), försöka tillverka den ultimata (och snyggaste) stillsuit-dräkten och uppnå det där katarsis-ögonblicket där jag inte längre behöver oroa mig för vätskebrist – jag har ju numera en blodfiltrerande maskin som släcker min törst efter att ha agerat blodsamlande vampyr mot spelvärldens ont anande (och egentligen ganska korkade) NPC:s Är man Dune-purist kanske det skaver lite när dialogen inte alltid är i linje med böckernas tunga ordväxlingar och mäktiga monologer (mycket känns som typiskt rollspelsfluff man har sett och hört minst femtio gånger tidigare), men det ska jag inte klandra Funcom alltför mycket för. Jag är en förnuftig man. Fruktan kontrollerar mig inte längre. Jag ska inte göra mig några föreställningar om vad spelet inte är – jag accepterar spelet precis för vad det är och det är fruktansvärt roligt.

Mycket av detta låter ju redan välbekant för er som redan har klämt på detta spel på PC, men mitt intryck av konsolversionen är ett väldigt positivt sådant. På Playstation 5 flyter spelet som Livets Vatten självt och jag har knappt sett röken av någon bugg, annat än lite knastriga animationer här och där. PC-gränssnittet kan vara irriterande om man exempelvis inte klickar på rätt pryl att snickra ihop, där jag flera gånger har råkat fabricera ett femtiotal värdelösa kikare när jag egentligen ville producera ammunition, men man vänjer sig vid det.

Performance-läget är att föredra framför Quality, för detta är ett stundtals sanslöst snyggt spel. Ljuseffekterna är alldeles fenomenala, för även om karaktärsdesignen är av det enklare slaget är det alltid en fröjd att klättra bland röda klippor, hitta skydd från en ankommande sandstorm, ta sig längre och längre ut på kartan, förhålla sig till spelets dygncykel och överleva på det lilla som finns därute. Det kan dock vara väldigt ensamt att spela offlineläget, för mycket av tjusningen ligger ju i att veta att andra spelare befinner sig därute, i samma sits som du.

Det är faktiskt inte så skoningslöst som spelet lät på förhand, långt ifrån – och det är egentligen långt ifrån ett klassiskt massivt MMO som spelet tidigt marknadsfördes som förra året. Din bas kommer inte att bli anfallen i Hagga Basin; du kommer snarare att hitta ett hundratal övergivna baser som inte går att låsa upp eller göra mycket med. I multiplayer kan det alltså vara tajt med bra bostadsplatser, för de bästa områdena är mest troligt redan tagna – och man måste ibland vara granne med tio andra liknande betonghus i ett och samma grannskap. Det finns PvP-zoner där man kan bråka om sällsynta godsaker så det är inte obligatoriskt att köra PvE-strider för att nå slutet av spelet, men jag skulle verkligen rekommendera att samla ihop en kompisgrupp för att ta sig an Dunes största utmaningar.

Spelet kan skina ordentligt om man lyckas hitta folk att lajva svärdmästare med, vilket bara kryddar till utforskandet i spelet. De europeiska servrarna kan dessvärre kännas lika folktomma som Arrakis självt, men i övrigt finns det en god balans här mellan icke-aggressiva spelarinteraktioner och att tillåtas att spelas inom ditt eget utrymme, med vetskapen om att du aldrig är riktigt ensam i Dune. Det är nämligen ganska kul att logga in till multiplayer-servrar för att se vad som har ändrats i landskapet sedan du sist loggade in.

I slutändan föredrar jag dock offlineläget för att det passar mitt vardagstempo väl, och varje gång jag återupptar spelandet finns det alltid något nytt att utforska eller bygga. Det är mysigt, som sagt. Våldsamt, brutalt, men också hemtrevligt. Märkligt gosigt. Jag har kommit en bra bit i spelet och ändå känns det som att man bara har skrapat på ytan. Spelet blir mer tillfredsställande ju mer man spelar, för man lär sig alltid något nytt eller hittar på något nytt fuffens ute i Deep Desert. Spelet låter dig kalibrera och justera din spelupplevelse så att det passar just din smak, vilket bara reflekterar den frihet som spelet faktiskt står för. Det kliar i fingrarna nu. Jag måste ha min dagliga spice-dos. Nej, nu ska jag se vad min frånstötande karaktär Goldy Pathy ska få för sig den här gången och vems blod hon ska få tömma på sin nattpromenad. Det finns inget att frukta längre. Vi ses därute i öknen, sleepers…