Croc 2: Kingdom of the Gobbos

Croc (det första spelet) släpptes till Playstation ungefär ett halvår efter lanseringen av Super Mario 64 och det både såg ut och kändes som en ganska skamlös klon av Nintendos nyskapande plattformspärla. Jag minns det väldigt tydligt, jag recenserade det då, 1997, och även om det fanns förtjänster i Star Fox-teamets Super Mario 64-plagiat, var det ett sämre spel på alla tänkbara sätt och vis. Stundtals charmigt men också opersonligt och utspätt på ett sätt som Mario och Sonic under den här konsol-eran aldrig var. Men Croc blev en succé, uppföljaren var självskriven och Croc 2 dunkades ut exakt två år senare.

Under våren 2025 släpptes Croc Remastered och nu är det alltså dags, igen. Croc 2 har fått samma behandling och det är primärt Argonaut Softwares gamla grundare Jez San och några extraförmågor som satt ihop spelet för att blidka alla de fans som saknar deras gamla krokodil. Jag är inte en av dem. Eller… Nu ska jag inte vara orimlig här, eller oförskämd. Croc har alltid varit dugligt. En godkänd plattformsupplevelse som aldrig nått upp i Spyro-standard och framförallt inte i Sonic eller allra helst Mario-klass. Argonauts knallgröna gullegull-krokodil har för evigt varit genrens stora medelmåtta, och så även här.

I Croc 2: Kingdom of the Gobbos letar krokodilen efter sina förlorade föräldrar och på vägen måste han piska sin vassa svans mot hundratals av ärkeskurken Baron Dante lejda hejdukar, rädda alla Gobbos och hoppa mellan 900 olika svävande plattformar. Den stora skillnaden mot det första spelet är att Argonaut i Croc 2 lade till sekvenser där Croc kör bil, båt, rullar en enorm snöboll samt många andra moment som tillför variation till ett i övrigt ganska variationsfattigt spel.

I en tid där allting gammalt bevisligen är nytt och där alla gamla spel ska göras om, poleras, finslipas och iordningställas inför en introduktion inför en ny publik – Är Croc såklart bara en i mängden. Det som fungerar exceptionellt dåligt här dock, som jag tycker är ett klart mindre bekymmer i andra remakes av samma typ, är att den numer supercleana, högupplösta grafiken känns öde, tom och död jämfört med hur polygonpixligt knastrig och primitiv den var i originalet.

Jag spelade (och recenserade) denna tvåa till Sega Saturn när det begav sig och minns såklart hur snyggt det var, vilket alla Argonauts spel alltid var kända för. Croc 2 var urläckert och den för sin tid råa pixligheten som kom på köpet med 1997-1999 års polygoner, bidrog såklart till ett unikt utseende. Detta har här gått förlorat och jag anser nog att det estetiska här borde gjorts annorlunda.

Utöver det fungerar spelmekaniken bra, här. Du kan välja mellan samma ”new controls” eller ”classic controls” som i nyversionen av föregångaren och Croc rör sig smidigt och hoppandet mellan plattformar fungerar som sig bör. Är det ett spel som jag känner något sug efter att spela mer av? Nej. Är det något som jag rekommenderar till dig som söker ett högkvalitativt plattformsspel år 2026? Nej. Om du vill spela Croc 2 igen tycker jag nog att det är roligare att emulera det gamla originalet.