Clive Barker’s Hellraiser: Revival

Decennier har tickat förbi sedan Doug Bradley senast spelade ikonen Pinhead i Hellraiser. Resan i labyrinten gav mardrömmar till 80-, 90- och 2000-talets dödliga tills resan abrupt tog slut 2005, och Bradley lämnade serien bakom sig. Serien fortsatte utan Bradley, vad det verkar av princip och ett hårt grepp om rättigheter, och ett dvinande intresse har lämnat serien i någon form av limbo, där den största frågan kanske helt enkelt lyder ”behöver vi verkligen mer Hellraiser?”.  

Det var åtminstone min fråga, efter att ha sett reboot-försöket 2022, och när Saber Interactive utannonserade Clive Barker’s Hellraiser: Revival. Hur många Hellraiser-kapitel behövs innan man låter en ikon vila i nostalgins labyrint? Åtminstone ett till, står tydligt nu i efterhand. Med Doug Bradley med på tåget som Hell Priest Pinhead igen, och Clive Barker själv som konsult för projektet ges här liv i vad som gjorde serien ikonisk vid dess begynnelse. En återuppståndelse, helt enkelt, som titeln själv speglar svart på vitt.

”Är det bra då?” frågade Erik på redaktionen i veckan, varpå jag svarade ” Gillar det som fan, men inte tagit mig så långt. Har sett ofantligt med penisar, vaginor och tuttar, krupit under flådda damer och blivit jagad av en cenobite i cuck-labyrinten”. Ja du, det är svårt att prata om Hellraiser: Revival utan att snacka vulgaritet, eller snacka om könsorgan och blodbad. Visserligen kanske det avskräcker en stor skara potentiella spelare, men låt mig i detta fall varna oskuldsfulla ögon och öron – Hellraiser: Revival är en orgie av blod och hypersexualitet, och för egen del är det faktum att Saber Interactive vågat gå så pass långt med dessa tabu-teman en frisk fläkt i en annars ganska blyg bransch.

Upplevelsen har sin start i sovrummet, där protagonisten Aiden är mitt uppe i en het BDSM-session med flickvännen Sunny varpå den dominanta damen bestämmer sig för att leka med en nyligen upphittad kubisk artefakt. Minuter in har vi varit rejält intima med en partner, använt Genesis-konfigurationen, navigerat en multidimensionell labyrint, blivit cucks och bevittnat ett flående. Ingen paus, inga djupa andetag, ingen klapp på axeln eller emotionell support inför den groteska resan det tydligt redan lagts byggstenar för. Hellraiser: Revival går from noll till hundra, och köttar på tills eftertexterna rullar förbi, med en intensitet som verkligen känns av.

Aiden, vår huvudperson, är svår att tycka om. Det är även Sunny, som spelaren ger sig ut för att rädda ifrån cenobiternas grepp. Paret personifierar drogberoende, våld i nära relation, psykisk ohälsa och en slags besatthet av varandra, smärta och jakten på någonting mer, någonting sensationellt. Narrativet, från Aidens perspektiv, känns ytligt och desperat, aldrig romantiskt, och den pusselbiten passar väl in i spelets bredare kontext och handling. En handling som är ytterst problematisk, men inte snubblar över vad som ofta landar i ett självklart mål á försoning och läkande. Hellraiser: Revival gömmer sig inte för tragiken, utan njuter av faktumet att det är medberoendet som styr handlingen framåt, och mot cenobiternas korrumperande inflytande, inte kärleken.

Cenobiterna i sin helhet är en fullträff från utvecklaren Mad Head Games. Varje sekund med någon av dem i bild känns som en scen som sparats på från original-filmen, och även när de inte gestaltas på skärmen så känner man av dem när de är nära. Atmosfären är fantastiskt tät, och spelvärldens tvistade skiften från sektövertagen bebyggelse till evigt förändrande helvetiskt fängelse får en ofta att tappa greppet om verkligheten. Cenobiterna i sig utgör inte mycket till hot mot spelaren, utöver återkommande sekvenser som ser Chatterer, den tandskallrande entiteten, jaga spelaren genom skiftande smala korridorer som ger en kalla kårar och hög puls. De agerar snarare korrumperade vägledare bakom kulisserna, med ett gäng ess i rockärmen att försöka klura ut under spelets gång.

Det direkta hotet ligger istället hos sekten Scarlet Church, som är besatta av att tillfredsställa och bli en med cenobiterna, på likvärdigt sätt som Aidan är besatt av Sunny, och Sunny av labyrintens oändlighet och allt vad den lovar.

Sekten står mellan Aidan och fullbordandet av hans pakt med Pinhead, som i sin tur lovar kärt återseende av Sunny, och en efter en tas nyckelkaraktärer i Scarlet Church itu med. Fienderna bär oftare än inte fetish-klädsel i lack, latex och läder, och i strid betyder ett safeword ingenting. Det gör heller inte integriteten av latex, som ibland skyddar lite väl bra mot Aidans kontringar med kniv eller puffra. Aidan går även fullt ut med precis hela kroppen i strid, vilket gör att kameran som agerar högupplöst Gopro-kamera fäst vid hans huvud rör sig runt alla vrår som en boxande galning under drogrus, vilket ibland gör slagfälten svåra att hantera, framförallt i närstrid mot grupper av fiender.

Någon massiv vapenarsenal har inte Aidan i sin klassiska survival-ryggsäck, som omtänksamt måste pusslas med för att fylla ut ett expanderbart rutnät i startmenyn. Automatvapen, en kraftfull revolver, en pistol, ett hagelgevär och diverse olika närstridsvapen finns att hålla koll på, varpå alla dessa kan uppgraderas på något sätt. Skjutvapen kan modifieras med hjälp av komponenter som antingen hittas under spelets gång eller köps in av en mystisk kvinna som har monopol på försäljning i Clairport. Närstridsvapen kan i samband med reparation förstärkas, men det ska sägas att dessa går sönder illa kvickt.

Trots att jag själv tog mig igenom hela upplevelsen på den respektabla svårighetsgraden ’Easy’ så fanns gott om instanser där jag hade det lite väl tufft. Ammunition sinade snabbt, närstridsvapen exploderade i mina händer, och livmätaren landade ofta på noll. Tack och lov för cenobiternas välsignade Genesis-konfiguration, som under spelets gång gav mig tillgång till diverse stridsfärdigheter när ett finger på avtryckaren enbart fick ur sig klick-ljud.

Denna kubiska konfigurations-kompanjon kräver ’suffering’ för att användas, någonting som gradvis tickar upp i en mätare efter att blod spillts. När mätaren fyllts upp får Aidan möjligheten att använda telekinesi och pyrokinesi – han kan slänga runt eldklot och diverse metallföremål alltså, förutsatt att en källa att dra från finns i närheten. Likt en sann cenobite kan Aidan även spara fint på suffering-resursen för att framkalla hellchains, varpå flertalet fiender kan slaktas via kedjor som sliter dem i stycken, eller varpå en bossfiende kan stillasättas en stund medan de får smaka på hela vapenarsenalen tills de lyckats ta sig loss, eller till dess att Aidan med hjälp av konfigurationen kan suga åt sig dess livsessens.

Hellraiser: Revival är unikt i dagens skräckspels-klimat, men många paralleller kan dras till äldre upplevelser. Spel som Bioshock, Outlast och Condemned: Criminal Origins känns av här. En annan era, där skräck som koncept experimentellt kunde ta plats i flera sfärer samtidigt, och där en bred genreidentitet spädde på spelarens nyfikenhet kring hur allt skulle komma att knytas ihop.

Själv satt jag och hade mersmak hela upplevelsen igenom. Efter alla labyrintens ilande sekvenser, alla finurliga pussel, alla strålande bosstrider, alla fullträffar till cenobite-möten. Visst är det inte ett spel för alla, men det är ett spel för skräck-nostalgiker, franchise-fans, och kanske sadomasochister som vill se representation i interaktiv media. Hellraiser kanske bör hänga kvar en tid trots allt, om det betyder att vi får fler spel så trogna källan och dess fans.