Ace Combat 8: Wings of Theve

Det vidsträckta havet glittrar som om otaliga små kristaller dansar fram över ytan. Solen glimrar till som en smekning i kromet på flygplanet uppe på hangarfartygets däck när jag får beskedet: Ready for take off. Kameran panorerar tillbaka, och med ett tryck på R2 tänds motorerna med ett hutlöst avgrundsvrål. Vroo-oom. Eldsflammor sprutar plötsligt ut som från en inverterad metalldrake och jag börjar rulla framåt. Snabbare, snabbare och snabbare – ända tills hjulen lämnar landningsbanan och jag lyfter lika rakt upp som håren står på min arm.

Ace Combat 8: Wings of Theve är, naturligtvis, den åttonde installationen i Bandai Namcos långtflygande pilotserie som sedan 1995 positionerat sig på andra sidan himlavalvet om Flight Simulator-spelens osexigt snåriga kontrollschema, favoriserat av plugghästar världen över. Ace Combats flyglicens levereras istället i ett flingpaket komplett med häftig läderhjälm, fräsiga pilotglasögon och en spott-i-näven-handskakning. Här kan alla flyga och alla får vara lika coola som Maverick och Goose.

I rollen som piloten Rex avancerar jag snabbt efter att det legendariska stjärnskottet Wings of Theve hastigt avlider under ett rutinuppdrag. Tillsammans med vännerna Ellington ”Professor” Baxter, Tasha Severskaya och William ”Noise” Coster utgör vi Joker Flight, en skvadron piloter som tillsammans med namnlösa mark- och lufttrupper ska skydda Federation of Central USEA och slå tillbaka mot den angripande makten Sotoa. Under uppdragen i luften gnabbas vi med varandra och ”Professor” låter sina visdomar skina, Tasha sin ungdomliga anime-hets ta överhand och hårdrockaren ”Noise” håller sig på sin kant. Det är karaktärsporträtt ritade med tuschkonturer stora som händer med varsin enstaka egenskap som låter definiera dem.

Inspiration för berättelsen tycks komma från Hideo Kojimas älskade spionserie, med bredaxlade larger-than-life-karaktärer och fullständigt överdimensionerade supervapen (fartyg på land med plasmastrålar, någon?) men faller tyvärr oftare närmare Tekken-seriens skrattframkallande svaga svågerhistorier. Men det är ändå inte där Ace Combat finner sitt existensberättigande. Det är bortanför sövande, militärlingo-strösslade interkomradiokommunikationer och storysekvenser, vars interaktioner är begränsade till ”Hold X to open door”, som Ace Combat 8 kommer till sin rätt.

Högt upp i luften, bakom spakarna på ilsnabba jaktplan briljerar nämligen Bandai Namco fullständigt. Trots att jag till en början mest irrar runt utan en tillstymmelse till flygvett och mest av allt vill tillkalla cabin crew och fråga om hjälp och ett glas tomatjuice, sätter sig styrningen snart. Den är intuitiv och förhållandevis enkel utan att varken förvilla eller beröva mig känslan av att vara i total kontroll, och snart har jag lättare att skapa mig en överblick över luftrummet – oavsett om jag befinner mig upp och ner, nära marken eller i cirkulerande dogfights uppe bland molnen. Ikonerna, som inledningsvis dränker mig i information, införlivas (nästan) naturligt i mitt synfält och jag börjar avkoda och använda mig av dem (nästan) helt utan ansträngning. Mängden missilammunition och signalraketer till höger, radarn med tre lägen till vänster, och snabbhet och avstånd till marken i mitten; de är alla livsviktiga markörer att hålla reda på och hushålla med.

Hemligheten, ska det visa sig, är att lyckas placera sig bakom ens motståndare och där avfyra missil på missil; att attackera rakt på fienden innebär miss i nio fall av tio. Blir jag utsatt för detsamma måste jag snabbt väja undan med en sväng, en barrel roll eller, i värsta fall, en värdefull signalraket. Baletten som uppstår under välkoordinerade, luftburna strider saknar motstycke. Tusen saker ska hållas reda på, ageras och reageras på. Varenda felslut kan innebära potentiell, ofrivillig kamikaze, och det är faktiskt först när jag pausar för en screenshot som jag hinner lägga märke till hur designmässigt förföriskt vackert det är.

Men strider sker dock inte bara i atmosfärens högre skikt. Även om jag aldrig lämnar mitt plan kan de militära målen också vara utplacerade på marken. Stationära bränsledepåer, radiotorn eller stridsvagnar behöver också Rex hjälp att jämnas med fotknölarna. Uppdrags- och miljövariationen är precis lagom ombytlig med natt/dag-operationer, enorma storstäder och öknar, fartygsflottor och öppna himlar; allt för att hålla mitt intresse uppe när berättelsen inte gör det. Skulle andan falla på går det även att återbesöka banorna för att jaga skinande high score-medaljer.

Inför varje uppdrag får jag lov att välja utrustning och, efter förmåga, uppfylla kravet på anpassning efter land/mark-attacker. Det går nämligen att skräddarsy sitt plan precis hur man vill, men ett uppdrag som viktar hårt åt landmål blir lättare med tunga bomber med stor sprängkrets, medan luftburna attacker hellre utförs med lätta plan och snabba missiler. Varje enskilt plan i det något svåröverskådliga, upplåsningsbara färdighetsträdet har tre vapen att utrusta sig med, men därtill kan man välja ytterligare egenskaper som att planet ska kunna bromsa eller starta snabbt, göra extra skada på somliga mål, ha mer ammunition med sig och så vidare. Flight Simulator behöver inte göra sorti och försvinna över horisonten à la Flight 370 på grund av Ace Combat 8:s inställningsmöjligheter – i slutändan gör de inte markant större skillnad för gemene spelares upplevelse – men valmöjligheten uppskattas och det går att hitta favoriter bland arsenalen.

Beväpnad till tänderna ger jag mig ut i hetluften. Skickar iväg långdistansrobotar vid första anblick av fienden och decimerar efterlevande med klusterbomber som smäller av i sanslösa explosionseffekter. De vinande laserskotten och vattenstänken på cockpiten när jag våghalsigt smeker havsytan med skrovet, gör också under för den i ärlighetens namn tekniskt rätt sparsmakade upplevelsen. Men bilduppdateringen är i alla fall alltid helt konsekvent och inlevelsen och pulsen förblir därför på topp från första gas ut på landningsbanan till det stilla, meditativt eftertänksamma glidflygande som avrundar varje uppdrag.

För det är det Ace Combat handlar om. Coola explosioner, cool japansk blöjrock, tight kontroll i överljudsfart, faror vart jag än vänder vingspetsen och blänkande metall i motljus. Det är dumt, snabbt, explosionsartat välljudande och konstant dopaminhöjande. Inget politiskt omvärldsbrus i världen överröstar Rex feta jetmotorer, och jag spår att Wings of Theve-kampanjen är precis den verklighetsflykt spelare behöver just nu.