Streets of Rage 2

Ayano Koshiros arbete med banornas design i Sonic the Hedgehog fick aldrig någon uppskattning, eller åtminstone inte så mycket som hon faktiskt förtjänade, och det gäller även hennes arbete med Segas ikoniska Streets of Rage-följetong. I en tid där spel som Final Fight och Double Dragon regerade arkadhallarna klämde Sega ur sig två av de allra bästa beat ’em up-titlarna som någonsin utvecklats, och det i form av Mega Drive-exklusiva Streets of Rage samt Streets of Rage 2. Båda står sig kriminellt väl idag och tvåan står sig som min personliga dunderfavorit och det bästa spelet i genren tillsammans med Final Fight, för egen del.

Allt från filmposter-mästartecknaren Mick McGintys ikoniska boxart till den suveräna startmenyn, Yuzo Koshiros mästerliga musik (den enskilt bästa i något beat ’em up, någonsin) till den härliga grafiska stilen gjorde denna hyllade uppföljare till ett av de bästa 16-bitarsspelen som någonsin släppts. Det dök upp på butikshyllorna december 1992 och jag fick det i julklapp det året, vilket står sig som ett av min barndoms finaste julminnen. För jag och min styvsyster spelade Streets of Rage 2 oavbrutet i veckor därefter. Dagligen. Jag tror inte ens att jag överdriver om jag påstår att jag spelat igenom detta 100 gånger, från början till slut. Och jag kunde verkligen inte få nog, och finner mig själv hypnotiserad av dels nostalgi men även av hur väl detta fortfarande står sig när jag nu återvänder, via emulering.

Axels ikoniska hoppsparks-skrik, den lilla truddilutten som spelas upp varje gång jag besegrat en boss och klarat av en bana i kombination med den ljuvliga spelmekaniken är något som Sega såhär 33 år senare absolut ska ha allt beröm i världen för. Få mega Drive-spel håller såhär bra – fortfarande. Jag önskar verkligen att jag kunde gilla Streets of Race 4 (som är så vackert tecknat) lika mycket som jag älskar Streets of Rage samt Streets of Rage 2 men det är verkligen klassskillnad här, om du frågar mig. Det finns en slags arkadmässig charm i de två gamla Mega Drive-originalen som alltid förtrollar mig. Och som framförallt förtrollade mig för 35 år sen.