Burning Fight

Även om det alltid går att argumentera för att SNK med Fatal Fury, King of Fighters samt Art of Fighting egentligen inte alls ”plagierade Capcom” eftersom Capcom-veteranen Takashi Nishiyama designade Street Fighter innan han lämnade bolaget för att istället agera studiochef hos SNK, råder det ändå rätt få tveksamheter kring vilket spel SNK plankade när de utvecklade Burning Fight.

Burning Fight är och har alltid varit en skamlös Final Fight-kopia och det har för egen del alltid varit helt okej. På samma sätt som jag ofta applåderar Diddy nog Racing samt Banjo-Kazooie för att de norpade Nintendos grundmallar (Mario Kart + Super Mario 64) och gjorde sin egen grej på toppen, anser jag att Burning Fight ”lånade” helt rätt saker från Capcoms sidoskrollande kultklassiker, och tillförde tillräckligt många egna idéer för att motivera dess existens. Hagar heter i det här spelet Billy och hans burdust storväxta, muskulösa tillvägagångssätt ackompanjeras av en marinblå discokostym med upprullade ärmar och barbröstad blazer-öppning.

Premissen i det här spelet är precis lika absurt simpel som i Final Fight, Double Dragon samt Streets of Rage. Duke och Billy är influgna New York-snutar som med hjälp av den japanska kampsportsexperten Ryu ger sig efter ett nyligen format men ack så effektivt brottssyndikat som regerar Osaka Citys gator. Folk måste dängas, helt enkelt. Ofta, hårt och i långa perioder. Luke, Billy och Ryu sköter detta såklart med bravur och precis som i alla dessa spel handlar det om pixelbaserade, sidoskrollande, simpla slagsmål mot hundratals klonade, lejda hejdukar, på varje enskild bana.

Rent spelmekaniskt skiljer sig detta i stort sett inte alls från de närmaste konkurrenterna. Burning Fight fungerar verkligen exakt som Final Fight och spelkontrollen är supersimpel, men aldrig trist eller för enformig. Det är roligt att dänga de Black Rain-inspirerade Yakuza-dräggen som kryper runt på Osakas gator i denimbyxor och solglasögon, och det finns gott om riktigt kniviga bossar här inklusive den förbannade dödssamurajen i toppen av den ofärdiga skyskrapan (bana fyra).

Jag gillar designstilen, jag gillar karaktärerna, banorna, musiken, tempot och svårighetsgraden och minns väldigt väl första gången jag fick syn på spelet i det slitna Neo Geo-rummet inne på lokala VHS-butiken Videogott. Sedan den dagen (1992) har jag varit störtförälskad i det här spelet och kommer så alltid att vara. Är det lika bra som Final Fight? Nej. Är det lika ikoniskt som Streets of Rage? Nej. Men det gör inget. Burning Fight har sin egen plats i beat ’em up-historien och jag kommer alltid att njuta av att hamra Yakuza iklädd Billys knallblå silkeskostym.