Batman Returns

Juni 1992, Warner rullar ut Tim Burtons hysteriskt efterlängtade uppföljare till den massiva, massiva överraskningssuccén baserad på Bob Kanes gamla nattsvarta Läderlapp. Batman Returns är denna sommar världens överlägset hetaste biopremiär och även om filmen i sig aldrig levde upp till föregångarens genomgående briljans, var den mörkare och snyggare än vad jag tror att någon av oss som med förväntningsmätaren i maxläge hade kunnat hoppas på.

Detta och det faktum att Batman licensierades ut till alla och allt (det släpptes läsk, frukostflingor, toalettpapper, sommarjackor och gummistövlar med den ikoniska fladdermuslogotypen på denna sommar och jag tvingade min arma mor att införskaffa rubbet) innebar såklart att det rullades ut flera spel baserade på filmen. Ett av dessa var Konamis Super Nintendo-brawler vars utveckling styrdes av Kingdom Hearts-producenten Yoichi Yoshimoto.

Batman Returns släpptes till SNES sommaren 1993 och eftersom jag på den här tiden var så besatt av beat ’em ups att jag inte kunde förmå mig att spela särskilt mycket annat, var jag mer än redo när grannen Jimpa meddelade att han på releasedagen inhandlat ett exemplar. I grunden var Batman Returns inte särskilt mycket mer än en ganska medioker Final Fight-kopia där Batman traskade runt i snålt tilltagna miljöer baserade på Burtons gotiska set-design och pucklade på risigt utspökade mördarclowner. Jag minns det dock som så mycket mer. Som ett äventyr. Som en mix mellan Streets of Race och Castlevania, med ett mörker och en atmosfär som perfekt ramade in filmen (i synnerhet) och Burtons Batman (i allmänhet).

När jag idag återvänder till Konamis filmlicenspekoral slås jag av hur väl det står sig. Bra spelmekanik, snygga miljöer, lysande musik och väldigt vältrimmad svårighetsgrad. Visst, precis som med The Punisher, Final Fight, Double Dragon, Burning Fight, Golden Axe samt Streets of Race hade det såklart verkligen inte skadat om det fanns fler än två attackknappar och för specialmoves, men samtidigt är det ju enkelheten i dessa strykstunder som skapar en stor del av charmen. Det finns relativt få saker med denna gamla 16-bitarsklassiker som jag inte gillar, helt enkelt. Även 8-bitsversionen till NES var riktigt fin och ett spel som jag lade alldeles för många timmar på.