X-Men ’97 (S2)

Det är inte lätt att följa upp en serie som redan i sin första säsong lyckades hitta en så fin balans mellan färgsprakande superhjälteaction och betydligt mer mänskliga berättelser. X-Men ’97 hade något som gjorde att de stora striderna faktiskt kändes viktiga, eftersom det alltid fanns personer bakom dräkterna som hade något att förlora. Relationerna mellan mutanterna, deras konflikter och deras försök att hitta sin plats i en värld som inte alltid accepterar dem blev minst lika intressanta som själva superkrafterna. Därför är det lite tråkigt att konstatera att seriens andra säsong i betydligt större utsträckning väljer att blicka mot det storslagna, på bekostnad av det som gjorde berättelsen så engagerande från början. Det finns fortfarande gott om färgstarka karaktärer och dramatiska ögonblick, men något av den där mänskliga nerven har försvunnit på vägen.

I andra säsongen hamnar tidsresorna mycket mer i centrum, och även om det på pappret låter som ett ganska perfekt upplägg för X-Men blir resultatet inte riktigt lika spännande som jag hade hoppats. Det finns förstås en hel del möjligheter i att leka med tid, alternativa händelseförlopp och konsekvenser som sträcker sig långt bortom det som händer här och nu. Problemet är att berättelsen ibland känns mer intresserad av sina egna idéer än av människorna som ska bära dem. När historien börjar hoppa mellan olika tidsperioder och perspektiv blir det dessutom stundtals rörigt, vilket gör att vissa händelser inte får den tyngd de egentligen borde ha. Istället för att sitta på helspänn och fundera över vad som ska hända härnäst blir jag vid flera tillfällen mer upptagen med att försöka förstå exakt vad som händer och varför.

Det märks särskilt eftersom flera av seriens bästa stunder fortfarande är de där berättelsen saktar ner och låter karaktärerna vara just karaktärer. När relationerna får utrymme finns fortfarande mycket av den kvalitet som gjorde den första säsongen så bra. X-Men fungerar helt enkelt som bäst när superkrafterna får stå lite åt sidan och konflikterna handlar om människor som försöker förstå varandra, hantera sina känslor eller fatta beslut som får konsekvenser för dem de bryr sig om. Det är också här som seriens animerade format fortsätter att imponera. Uttrycket är fortfarande snyggt, actionsekvenserna är välgjorda och det finns en härlig känsla av serietidning i nästan varje bildruta. Men de tekniska kvaliteterna kan inte riktigt väga upp för att berättelsen inte alltid vet var den ska lägga sitt fokus.

Apocalypse är en superskurk som borde kännas som ett närmast ofattbart hot och som bäddar för en final där insatserna borde vara högre än någonsin. Ändå blir slutstriden märkligt nog mest en stor axelryckning. Det är inte så att det saknas spektakel eller stora krafter som flyger åt alla möjliga håll, men själva känslan av att X-Men står inför något verkligt mäktigt infinner sig aldrig riktigt. När en figur byggs upp som ett hot av den här magnituden vill jag känna att det finns en faktisk tyngd bakom konflikten. Här blir det istället lite för mycket av ett vanligt superhjälteklimax, vilket gör att Apocalypse som hot tappar en del av den pondus som borde ha burit hela avslutningen.

Andra säsongen av X-Men ’97 är därför långt ifrån dålig, men den känns samtidigt som ett tydligt steg tillbaka. Det finns fortfarande charm, snygg animation, välkända karaktärer och enstaka riktigt bra ögonblick, men helheten är inte lika träffsäker som tidigare. När serien vågar fokusera på människorna bakom superkrafterna finns fortfarande den där känslomässiga kraften som gör X-Men så speciellt, men den drunknar lite för ofta i tidsresor, stora idéer och en berättelse som vill vara större än vad den behöver vara. Jag hade mycket hellre sett en andra säsong som vågade stanna kvar lite längre hos sina karaktärer än en som försöker överträffa sig själv med större hot och mer komplicerad handling. Resultatet är fortfarande sevärt, men också betydligt mer ojämnt.