Titanium Court

Vad har William Shakespeare gemensamt med Candy Crush Saga? Ungefär lika mycket som Charles Dickens och Brainrot Soda. Likväl låter utvecklaren A P Thomson skalden från Avon möta tre i rad i sin senaste, tokhyllade indietitel Titanium Court, och förtrollande galenskap och vansinnig magi uppstår.

Jag anländer till slottet Titanium Court. Trots att jag uppenbarligen aldrig satt min fot innanför dess murar visar det sig att jag är dess drottning. Hovet, bestående av ett antal flamboyanta hipsters och en omättlig, talande katt, lämnar mig med fler frågor än svar när jag möter dem på borggården, i kapellet eller i matsalen om natten. Mannen med det hänsyftande namnet Puck springer till och med ifrån mig och gömmer sig djupt inne i biblioteket. Inledningsvis irrar jag sannerligen runt som i en, ursäkta liknelsen, midsommarnattsdröm.

Men upptäckarlusten är uppskruvad till max. Det makalöst snygga fyrfärgsschemat, den vaggande shoegaze-musiken och textdialogen så drypande av välskriven deadpan-ironi att Oscar Wilde hade ställt sig i skamvrån – gör mig fasligt sugen att fortsätta utforska vad som finns runt nästa hörn. En dryck som får mig att hals över huvud förälska mig i baseball? En protegé som undrar vad det faktiskt innebär att anfalla i fotboll? En tom matsal där hela slottets undersåtar plötsligt sammanstrålar och trängs vid mitt bord så fort jag äter frukost? Det är dock bara sidohistorier. Det mest akut trängande problemet består i att Titanium Court befinner sig i krig, och behöver ta till försvar (eller attack?) för att överleva.

Här förflyttas spelet till ett förhållandevis klassiskt 7×7-rutnät där man ska matcha minst tre ikoner i följd, Candy Crush-style. Beroende på om det är skog, vatten, berg, vetefält eller fiender, ges olika fördelar. När brickorna adderats ihop försvinner de, och resurserna adderas till en pott att spendera på uppgraderingar. Färre fiender på brädet innebär i sin tur mindre motstånd och mer tid och möjlighet att skörda, hugga, hacka och fiska tills nästa omgång. När jag gjort mina drag och valt ut mina enheter förvandlas spelet till en autobattler; ett automatiskt förlopp där konsekvenserna av mina drag spelas upp för mig i realtid.

Den som hade hoppats på en arvtagare till de minutiöst utformade strategititlarna Advance Wars eller Into the Breach kommer att bli besviken (eller negativt överraskad?). Precis som under mina nattliga eskapader på slottet ligger fokus här främst på att osäkra spelaren, förvirra och aldrig erbjuda en runda som är den andra lik. En drake dyker upp på spelplanen och det ryktas om att den är motsägelsefullt svag mot eld. Getter iklädda färgskiftande solglasögon kräver pengar till sina tullbås och ett tentakelmonster svingar vitt och brett – men bara horisontellt. Känner jag för att hoppa över en boss kan jag titta på en video när A P Thompson drar ett par skämt och sjunger en låt om Stillahavslaxens livscykel inför publik.

På kvällarna i matsalen för alkoholisterna Skip och Hop en snårig diskussion om vad det innebär att sträva eller ha det bekvämt, och om det ändå inte är samma sak. Därför kan jag när som helst både höja svårighetsgraden och sänka den för att komma vidare. Det är inte bara en fräsch inställning till speldesign, utan också ett slags ställningstagande. Titanium Court handlar mer om förhållandet mellan sanning, magi och fantasi; att klara spelet innebär att nysta i dess hemligheter och försöka uppfylla de vagt formulerade kraven i anteckningsboken. Inte att vinna i striderna, de kan till slut bli hur lätta som helst.

Jag får aldrig riktigt grepp om den shakespearianska feberdröm som är Titanium Court, inte ens efter dryga tio timmar. För varje svar staplas ytterligare fyra frågor på hög, och ibland är det irriterande snurrigt och makabert. Som när man är på fest och alla är berusade utom en själv. Det är förstås ett helt medvetet drag av A P Thompson, och en stor del av charmen och spelupplägget. Samtidigt är det knappast för alla. Jag kan bara råda dig som vågar att blunda, ta på dig nattmössan och hänge dig. Hänga med i den absurda, eklektiska freak show som pågår i och runtom slottet Titanium Court.