Whistle

Lika mycket som jag älskar skräckgenren för att den via långfilmer såsom Alien, Sinister, Talk to Me, The Witch samt Instängd har skrämt skiten ur mig – Lika mycket ogillar jag det faktum att det mest troligt är den filmtyp som lider allra mest av ihållande, långvarig fantasibrist. Nu gäller väl det i mångt och mycket för hela filmvärlden i detta skede (där allt är nyversioner eller uppföljare) men i skräckens värld idisslas samma gamla troper som avsåg att skrämma oss 1979, än idag. Samma upplägg, samma premiss, samma skrämselmoment – Och jag blir inte mer skraj för ett mörkgrönt gökur än vad jag blir Bolibompadraken.

I The Nun-regissören Corin Hardys senaste skräckis får vi följa en bunt mobbade tonåringar som snubblar över en uråldrig aztekisk vissla. När en av dem beslutar sig för att testa flöjten, dör han samma eftermiddag på ett minst sagt rått och hjärtlöst vis. Att resten av ungdomarna då inte inser att visslan är dödlig, får såklart stå för dem (och genrens eviga brist på förnuft och grundläggande logik) men alla far runt och flåsar i gökuret vilket innebär att så gott som alla dör. En efter en. Visslan i sig är såklart präglad av en flera tusen år gammal förbannelse vilket gör att alla som blåser i den dör på det sätt som de annars skulle då på, i framtiden. Döden kommer tidigt, med andra ord, och blottar sitt läbbiga tryne.

Som du hör är ju detta bara en ”variant” på Final Destination vilket också regissören i ett par intervjuer erkänt. Det ens lilla uns av originalitet som här återfinns är den mörkgröna lilla visselpipan, medan allt annat rippats rakt av från Final Destination och även om det såklart går att ignorera det och bara skrocka åt de morbida dödsscenerna (varav ett par av dem är ganska jädra roliga, ärligt talat) så är det ju samtidigt så att detta bara känns som en återanvänd gammal repris på en gammal repris, som ingen kommer att minnas om 14 veckor.