Visionquest (E1)

Efter händelserna i Westview försöker Vision hitta tillbaka till ett stillsamt liv. I Edinburgh arbetar han dagtid på en pub, medan han under nätterna lever i en simulation inom sig själv tillsammans med flera AI från tidigare Marvel-produktioner såsom E.D.I.T.H och F.R.I.D.A.Y, som denna gång inte bara är röster. Bland dessa finns även Ultron, vilket bäddar för en återkomst som borde vara betydligt mer spännande än vad premiäravsnittet lyckas åstadkomma.

Det första avsnittet av Visionquest tar god tid på sig att komma igång. Den första tredjedelen känns mest som en lång introduktion där vi får bekanta oss med upplägget, men utan att det riktigt händer tillräckligt mycket för att hålla intresset uppe. Tempot är segt och försöken att lätta upp stämningen med humor fungerar sällan särskilt bra. Framför allt fungerar inte James Spaders återkomst som Ultron särskilt bra. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i karaktären, som inte direkt imponerade på mig i Age of Ultron heller, men här blir det nästan ännu märkligare när han får en mänsklig gestalt med ölkagge och Karl Marx-skägg. Humorn landar sällan rätt och när diskussionerna övergår till ett tjafs om en calzone sitter jag mest och undrar vad jag egentligen tittar på. Det är en märklig riktning för en karaktär som borde kunna bidra med betydligt mer än så, även om jag aldrig riktigt gillat porträtteringen av Ultron från första början.

Lyckligtvis tar avsnittet sig samman under den senare delen. En välgjord fight ger en bättre bild av vad serien faktiskt skulle kunna bli, samtidigt som vi får se en Vision som känns betydligt mer ohämmad än tidigare. Det finns en intressant dynamik här som jag gärna vill se mer av, och för första gången under avsnittet börjar jag känna att serien har något att erbjuda. Det är också här som Visionquest lyckas väcka en viss nyfikenhet inför fortsättningen, även om det sker ganska sent.

Problemet är att serien samtidigt verkar ha bråttom att introducera fler karaktärer. Innan vi ens hunnit landa ordentligt i grundupplägget fylls berättelsen på med ytterligare bekantskaper, vilket gör att det hela känns onödigt rörigt. Det är synd, eftersom Vision själv borde vara tillräckligt intressant för att bära en större del av premiären på egen hand. I stället blir det stundtals svårt att avgöra vad serien egentligen vill fokusera på.

Visionquest är alltså en ganska ojämn start. Det finns glimtar av något lovande, inte minst när Vision får visa en mer ofiltrerad sida av sig själv, men den långsamma inledningen och den märkliga hanteringen av Ultron drar ned helhetsintrycket. Jag hoppas att serien vågar ta sig själv på lite större allvar framöver och ger sina karaktärer utrymme att utvecklas innan nästa gäng ska introduceras. Just nu är det svårt att bli särskilt engagerad, även om den avslutande delen ger mig tillräckligt med hopp för att vilja se vart det här tar vägen.