Unabomber

Netflix fortsätter satsa stort på berättelser kring verklighetsbaserade brott. Denna gång har det blivit Unabombarens tur. Lyckligtvis är det helt utan American Horror Story-gubben Ryan Murphys inblandning, vilket gör att vi för en gångs skull slipper det skrikiga, såpopera-aktiga dravlet som sänkte samtliga fyra säsonger av streamingjättens populära Monster-antologi (där Dahmer, bröderna Menendez, Ed Gein och nu senast Lizzie Borden porträtterats). 

Unabomber, som den nya filmen så passande heter, är en betydligt mer dämpad och seriös historia regisserad av dansken Janus Metz (med några av Andors finaste avsnitt på sitt samvete). Som dels utspelar sig under den intensiva polisutredningen för att hitta den okända gärningsmannen kallad Unabombaren som låg bakom ett flertal bombdåd mellan 1978 och 1995, men vi får också en tillbakablick till Ted ”Unabombaren” Kaczynskis universitetstid där han bryts ner av psykologiska experiment iscensatta av psykologiprofessorn Henry Murray (spelad av en briljant Russell Crowe).

Problemet är framförallt att scenerna som utspelar sig under Kaczynskis skolgång och ska fungera som nån slags förmänskligande och i samma veva konkretisera vad som bidrog till att göra honom kapabel till de hemska bombdåden senare i hans liv doftar billig TV-film och känns rejält osmakliga med tanke på alla offer Kaczynskis handlingar lämnade efter sig. Crowe gör visserligen sitt bästa och lyfter varje scen han medverkar i med en otrolig närvaro, jag kan knappt minnas när han kändes lika engagerad i en roll senast. Han är genuint blodisande i filmen. Men det räddar ändå inte upp den svaga manusbiten. Detta då försöken att visa upp hemskheterna Kaczynski utsattes för under universitetstiden oftast bara bottnar i banala klyschor med en nedtryckande/aldrig någonsin stöttande pappa och stöddiga mobbartyper till klasskamrater.

Jag tvivlar inte en sekund på att dessa experiment påverkade Kaczsynski, men det känns ändå som att det hela blir alldeles för svart och vitt – med närmast superskurksonda CIA-lakejer som hjärntvättar oskyldiga universitetsstudenter. Och där Kaczynskis egen skuld i bombdåden slätas över en aning. Jacob Tremblay (som spelar Kaczynski) är inte heller en tillräckligt bra skådespelare för att sälja in att det är så himla synd om Unabombaren. 

Och bitarna med själva FBI-jakten har den otacksamma uppgiften att i princip återupprepa det som Manhunt: Unabomber redan gjorde så lysande för drygt tio år sedan. Men med den inte helt oväsentliga skillnaden att det är så mycket mer slätstruket och betydligt mindre spännande denna gång. Här känns det mest som att en väldigt stel Shailene Woodley får högst slumpmässiga snilleblixtar som hon sen försöker bolla vidare till sina tvivlande kolleger, men någon riktig nerv finns aldrig här.

Det är egentligen bara i öppningsscenen, där ett av offren för Kaczynskis bomber får post och bär runt på det inomhus bland sin fru och dotter, som det infinner sig en härlig nagelbitarkänsla. Vi vet att det snart kommer smälla, men inte exakt när. Jag hade önskat mer av denna vara. Betydligt mer. Jag kan inte heller riktigt förstå tanken varför, i en film som går så hårt in för att berätta den ”sanna” berättelsen, filmskaparna valt att ersätta riktiga FBI-agenten Jim Fitzgerald (som Sam Worthington spelade i Manhunt: Unabomber) med en påhittad kvinnlig FBI-agent. Det skickar inte direkt upp trovärdigheten i topp på det man försöker förmedla under filmens gång. 

Unabomber är en visuellt mycket läcker film och Crowe är inget annat än briljant i sin underbara biroll, men rent innehållsmässigt blir det aldrig mer än ytterst medelmåttigt som bäst. Se Manhunt: Unabomber istället.