Tony

Biopics är alldeles för ofta inget för mig. Rocketman gillade jag inte. Filmen om Queen (Bohemian Rhapsody), Michael samt Elvis gillade jag ännu mindre. För att inte tala om Deliver Me From Nowhere, som jag tyckte var fullständigt meningslös. Den där genren är bara inget för mig då filmerna ofta är tillrättalagda, konstruerade, smetiga hyllningar utan djup eller äkthet – Trots att det i mångt och mycket är det enda som de verkligen borde försöka förmedla.

Tony (2026) handlar om den avlidne stjärnkocken Anthony Bourdain och om sommaren då han, av en ren händelse, fann sitt kall, sin passion. Det var då som den 19-årige studenten följde efter en tjej till Cape Cod, sov i en hängmatta och lärde sig älska matlagning. Filmen, som till skillnad från de flesta biopics inte spänner över ett helt liv, aldrig försöker sammanfatta en hel person, utspelar sig under två månader, en sommar 1975, och det fokuset känns här helrätt.

Det finns en rå, oborstad, riktig energi här som jag tycker verkar stämma väldigt väl överens med personen som Bourdain var. Han var Michelin-världens rockstjärna. Haute cuisine-sfärens Keith Richards som likt den lika fruktade som ikoniska Marco Pierre-White trollband såväl matgäster som kritiker och kanske framförallt skrämde skiten ur sina närmaste konkurrenter. Bourdain var passion, kärlek, energi, raseri, nyfikenhet och massor av hunger och ambition, och det fångas riktigt väl, här. Dominic Sessa gör ett alldeles strålande jobb med att ge liv, nyans och framförallt djup åt den arroganta skitstöveln som Tony var, särskilt åren innan han formades i köket, i hettan – bland knivar, pannor och manisk rivalitet i en ständig jakt på perfektion.

Allt börjar med en lögn, Anthony ansöker om ett författarstipendium som han aldrig får, och känner sig sen tvungen att berätta för sin familj och samtliga vänner att han fått 50 000 dollar för att jobba på sin romandebut. Detta tar honom hela vägen till Provincetown i jakt på en kvinna, där han snubblar in i ett kaotiskt restaurangkök och ganska snabbt, ganska omfattande kärar ned sig i gastronomin. Problemet med den här filmen är att den till 89% är baserad på lögner. Detta via en regissör som helt enkelt beslutat sig för att hitta på en massa skit som aldrig hänt. Helt i onödan, dessutom.

Jag har läst Bourdains bästsäljande biografi Kitchen Confidential och även om det kanske saknas den där dramaturgiska drivkraften och ett Hollywood-typiskt motiv i den verkliga historien, så är det ju en högintressant bok om manisk ambition, droger och kaos – Som på alla tänkbara sätt och vis hade kunnat bli en genuint intressant film. Istället har regissör/manusförfattare Matt Johnson baserat merparten av sin film på lögner och renodlade överdrifter. Han gör här exakt samma larviga sak som han gjorde i filmen om Blackberry vilket gör dessa filmer tämligen poänglösa.

Med det sagt är Tony en välbyggd film. Den är tempomässigt strålande med en rå ene4rgi som jag älskar och skådespelarprestationer som förtrollar. Det är bara så förbenat synd att Matt Johnson inte bara kunde hålla sig till sanningen, eftersom en biografi som till 89% är ren dikt, fyller noll funktion.