The Uprising

Paul Greengrass har efter Bourne-filmerna till största delen fokuserat på att dramatisera och filmatisera verkliga händelser. I United 93 porträtterade han den sista halvtimmen för resenärerna ombord på det andra planet som störtade in i World Trade Center och i Captain Philips visade han upp de verkliga händelserna kring kapningen av MV Maersk Alabama. I The Uprising är han tillbaka igen, med vad som åtminstone på förhand beskrevs som en verklighetsbaserad film om bondeupproret i Essex 1381.

Det är ingen särskilt munter syn vi möter när The Uprising inleds. Digerdöden har utplånat exakt hälften av all befolkning i England och Andrew Garfields bonde har överlevt sin fru och sina två små döttrar som alla nöps av pesten. Han är smutsig. Det är mörkt, grått och i hans lilla lerhydda sitter han mest och gråter då sorgen lamslagit honom. Det tar dock inte många minuter innan han och alla andra av de invånarna i Essex som överlevt den minst sagt dödliga epidemin, slås av nyheten att King Richard II begärt in en rejäl höjning av landets skatter. England går på knäna, det hundraåriga kriget i Frankrike har kostat en slant och ämbetet har knappt råd att äta gott, längre. Cashen måste in! Som Richard gå så vildsint skrek (det där var påhitt, såklart – han skrek inte det).

Men enligt Greengrass kan han lika gärna ha skrikit det, eftersom han inte kan tänka sig att nöja sig med verkligheten, som i sig är en ultrablodigt, supervåldsam historia om hur pest, socioekonomiska och politiska spänningar får människor att kollektiv göra revolt. Bourne Ultimatum.gubben hade utan problem kunnat berätta om det som faktiskt hände här, och delvis gör han ju det, men sen kommer Hollywood-känslan in i bilden och det ska skarvas och broderas, hittas på och diktas ihop skit som aldrig hände. Lollardprästen John Ball och före detta korstågsriddaren Wat Tyler finns med här, spelade av Jamie Bell (Jumper) samt Cosmo Jarvis (Shogun). Deras porträtt är klockrena. Det var dessa historiskt korrekta personer som var drivande i bondeupproret. Det har Grenngrass fångat.

Garfields dödliga superbonde är ingen person bakom upproret som någonsin nämns i några historieböcker. Han är påhittad och att han skulle vara den strategiskt, retoriskt och historiskt mest effektiva av de tre revoltledarna är bara löjligt. Och framförallt: Helt, helt onödigt. Greengrass hade utan några som helst problem kunnat bygga en film där Garfield hade gestaltat Wat Tyler och fått ihop så gott som varenda existerande scen, ändå.

Minus mitt raljerande om det här med ”sanningsbaserade filmer” så är Uprising ganska bra. Den är helt okej, i alla fall. Någon karaktärsutveckling sker ej och det blir lite platt på sina ställen, strukturen känns episodisk även om den inte riktigt är det. Det hoppas en del, men det gör inte jättemycket eftersom tonen känns rätt och stridigheterna påtagligt råa och trovärdiga. Det finns enligt mig så fantastiskt mycket superintressant historia som det såklart går att göra suverän film av, utan att det måste hittas på saker, karaktärer eller ändras i vad som faktiskt hände, i verkligheten. Den här långvarigt seglivade Hollywood-trend skulle behöva kvävas snabbare än Lord Richard II skriker ”Cashen, föfaaaan!”.