The Ugly Stepsister

Det finns gott om Askungen-adaptioner, men få som vågar göra något riktigt obehagligt med grundmaterialet. The Ugly Stepsister tar sagan, plockar bort nästan all romantik och ersätter den med blod, kroppsskräck, svart humor och en ganska skoningslös bild av vad människor är beredda att göra för att passa in. Resultatet är en norsk-svensk skräckkomedi som både är fascinerande och stundtals direkt äcklande, men framför allt en film som lyckas kännas väldigt egen trots att berättelsen är en av de mest välbekanta som finns. Det är nästan imponerande hur snabbt man glömmer den klassiska Askungen när filmen väl har kommit igång och istället börjar undra hur långt den egentligen tänker gå.

I centrum står Elvira, som tillsammans med sin mamma och syster flyttar in hos en änka och hennes döttrar. Elvira är fast besluten att bli vacker nog för att få prinsens uppmärksamhet, men hennes väg dit blir snabbt betydligt mer extrem än någon Askungenberättelse egentligen kräver. Skönhetsidealen skruvas successivt upp tills det nästan blir parodiskt, samtidigt som filmen aldrig riktigt låter en skratta bort det som händer. Det är just blandningen mellan absurd humor och genuint obehag som gör The Ugly Stepsister så effektiv. Ena stunden kan jag sitta och skratta åt hur fullständigt orimlig situationen har blivit, för att sekunden senare sitta och grimasera åt något som jag helst hade sluppit se. Filmen har en ganska otäck förmåga att hitta gränsen för hur mycket man som tittare klarar av och sedan försiktigt kliva över den.

Det är också en film som lyckas säga en hel del om skönhet och självbild utan att kännas som en föreläsning – ungefär som The Substance som denna unika tolkning delar ett och annat med. Elviras besatthet av att förändra sitt utseende blir allt mer destruktiv, men det intressanta är att filmen inte bara gör henne till ett offer för omgivningens krav. Hon är samtidigt drivande i sin egen förvandling. Ju längre hon går, desto svårare blir det att titta bort, och vissa scener går så långt att jag nästan började känna fysisk smärta av att bara se på. Det finns en obehaglig igenkänning i det hela också. Det handlar egentligen inte bara om att vilja vara vacker, utan om den där känslan av att det alltid finns någonting som skulle kunna göras lite bättre. Lite smalare, lite snyggare, lite mer perfekt. The Ugly Stepsister tar den tanken och vrider upp den tills den blir grotesk, vilket gör att kroppsskräcken faktiskt känns som en naturlig förlängning av filmens tema snarare än ett sätt att bara chockera publiken.

The Ugly Stepsister är dessutom väldigt snygg. Det finns en smutsig, nästan gotisk känsla över miljöerna och ett medvetet överdrivet bildspråk som passar berättelsen perfekt. Den känns som en klassisk saga som har fått ligga och ruttna i några hundra år innan någon plockade upp den igen. Det är färgerna, kostymerna, miljöerna och framför allt känslan av att någonting hela tiden är lite fel som gör mycket av jobbet. Musiken och ljuddesignen förstärker dessutom kroppsskräcken på ett sätt som gör att vissa scener blir betydligt värre än de hade varit om filmen bara hade visat vad som händer. I flera fall är det nästan ljudet av det som sker som får mig att vilja titta bort. Det är en imponerande balansgång där filmen lyckas vara grotesk utan att förvandlas till en renodlad splatterfilm.

En stor del av filmens styrka ligger också i att den faktiskt vågar vara rolig. Den här typen av berättelse hade lätt kunnat bli väldigt tung och självmedveten, men The Ugly Stepsister har en ganska svart humor som gör att det hela tiden finns en ventil när det blir som mest obehagligt. Humorn gör inte heller att skräcken försvinner. Snarare blir kontrasten mellan det komiska och det äckliga ännu starkare. Det finns något nästan barnsligt över hur filmen tar en gammal saga och frågar vad som skulle hända om man slutade vara försiktig med den. Prinsar, baler och vackra flickor finns fortfarande kvar, men under ytan är det en betydligt mer cynisk berättelse om avundsjuka, desperation och viljan att bli accepterad.

Det som håller den från att bli en fullpoängare är att den ibland blir lite väl uppenbar med vad den vill säga. Vissa delar hade kunnat vara något mer subtila och berättelsen tappar lite av sin kraft när den försöker trycka samma poäng en gång för mycket. Tempot är också något ojämnt, framför allt när filmen rör sig mellan satir, skräck och saga. Ibland känns det som att den nästan skulle kunna vara ännu mer extrem, medan andra delar drar ut lite på vägen mot nästa stora obehag. Samtidigt är det svårt att vara särskilt långsint när alternativet är en film som hela tiden vågar ta nästa steg och som åtminstone försöker göra något eget med sitt material.

För The Ugly Stepsister är framför allt intressant. Den tar en berättelse som nästan alla känner till och gör något som känns både groteskt, roligt och märkligt fascinerande av den. Det är inte en film jag alltid tyckte om att titta på, men det är definitivt en film jag hade svårt att släppa blicken från. När eftertexterna började rulla satt jag kvar med känslan av att jag precis hade sett något ganska speciellt. Det är en sådan film där vissa scener förmodligen kommer att fastna i huvudet betydligt längre än man hade önskat, men samtidigt är det också precis den sortens film som är rolig att prata om efteråt. Inte för att den är perfekt, utan för att den vågar vara så pass konstig och obekväm att det faktiskt finns någonting att prata om.

Det här är inte den vackraste Askungen-berättelsen, och det är något positivt. Det här är en mörk, blodig och obehagligt underhållande saga om skönhetsideal, avundsjuka och desperation som lyckas göra något eget av ett material vi trodde att vi redan hade sett allt av. Den är äcklig när den behöver vara det, rolig när man minst förväntar sig det och framför allt väldigt svår att glömma. En av årets mest udda filmer och samtidigt en av de mer minnesvärda.