The Social Reckoning

Den socialt utstötta datoringenjören Frances Haugen (Mikey Madison) blir överväldigad av den riktning som Facebook, ett företag hon dedikerat hela sin själ till, har tagit de senaste åren ser hon inget annat val än att blåsa i visselpipan och kontakta Facebooks ärkefiende Jeff Horwitz (Jeremy Allen White): en Wall Street Journal-skribent och politisk blodhund som aldrig släpper taget om en bra story. Trots hans bristande tech-kunskaper slukas han av ett konspiratoriskt kaninhål som avslöjar mer än bara manipulativa algoritmer och Haugen börjar inse att hon riskerar mer än bara Mark Zuckerbergs (Jeremy Strong) vrede…

The Social Reckoning är baserad på boken Broken Code, som i sin tur är baserad på verkliga händelser som ledde till en förödande artikelserie ”The Facebook Files” av The Wall Street Journal; en granskning som avslöjade hur Zuckerberg medvetet använde onlinehat och politisk splittring för att öka sin vinst. The Social Reckoning är också en uppföljare till David Finchers sensationella The Social Network, men samtidigt känns Reckoning mer som en andlig sådan sett till kvalitet och tematik. Där Network fungerade som en modern grekisk tech-tragedi om svek och vänskap är Reckoning en klassisk journalistisk jakt på sanningen, en svidande aktuell brännpunkt för företagens brist på ansvar och radikaliseringens framfart.

Reckoning följer bekanta spår inom den grävande journalistik-genren, kända takter som enbart lyfts upp av Aaron Sorkins starka manus. Det märks att det inte är Fincher bakom kameran för här saknas den elektricitet och skärpa som gjorde det Oscarsbelönade dramat så hänförande. Här finns det dock gott om briljanta scener med Sorkinska dialoger som sätter tittaren på helspänn från början till slut. Om programmeringsspråk och termer som ”MSI” inte riktigt är din grej behöver du med andra ord inte oroa dig; den härligt nedlåtande huvudpersonen dummar ner allt med bitska kommentarer, roliga anekdoter och knivskarp kritik.

Madison (stjärnan från Anora) är lysande som visselblåsaren som påstår att hon älskar sitt jobb, men vi märker på hennes ton och sorgsna ögon att det bara är något hon vill intala sig själv. Karaktären är socialt obekväm, men kvick och snorkig och hennes kontrast med Horowitz, som inte ens kan ställa en destination på sin GPS. Madison penslar definitivt i mer färg i journalisten än Jeremy Allen White själv, som här känns märkligt anonym och mest platt i rollen. Om Jesse Eisenberg porträtterade Facebook-farsan som en arrogant revolutionär och socialt avskilt geni är Jeremy Strongs gestaltning en fullfjädrad Bond-skurk, en alien i illasittande kostym som omger sig med extravaganta kontorslandskap, där man bara väntar på att en brittisk spion ska snubbla in i och förstöra Zuckerbergs planer om världsherravälde. Inte helt långt från sanningen kanske.

Det ska sägas att skiftet är lika uppskruvat som det är välkomnande. Det är exempelvis väldigt roligt att i ena ögonblicket höra Zuckerberg prata om hur hans mediaporträtt har påverkat hans familj, för att i nästa stund återgå till ett strängt manusdrivet senatscenario där en krisstrateg går igenom ord för ord vad Zuckerberg behöver säga till senaten och där ingen kan riktigt bestämma sig för vilken slips som passar VD:n bäst. Här görs inga försök att humanisera Zuckerberg likt föregångaren: här är han ett monster som ser all sorts ”social engagemang” som något positivt för företaget, hur vidrigt det än må vara. Jag gillar detta instängda kammarspel, men det punkteras snabbt av Bill Burrs karaktär och hans tjat om politiskt ogranskad reklam, som blir svår att ta på allvar i längden.

Social Reckonings enda egentliga brott här är att befinna sig i Social Networks skugga, som i direkt jämförelse med sin föregångare känns som en TV-film – vilket det ofta doftar ju längre Sorkin närmar sig dess märkligt uppsvällda Hollywood-final. Jag älskar exempelvis Alexandre Desplat, men hans trygga filmmusik har svårt att mäta sig med Trent Reznors och Atticus Ross oförglömliga mastodontsoundtrack från Social Network. Mot sista akten tappar historien även lite av sitt lyster och man slutar bita i naglarna när Zuckerberg väl försöker hantera en oväntad situation i sitt ”krigsrum”, men det är samtidigt svårt att släppa taget om filmens implikationer.

Filmen må vara en dramatisering, men allt som diskuteras i filmen är rena rama mardrömmen. Vi lever i, och har till viss del redan tillåtit, en värld där radikalisering och minskat användarskydd bara betyder mer pengar i någon annans ficka. Vem hålls egentligen ansvarig när det inte längre spelar någon roll vad ens ”likes” går till och splittrad politik leder bara till fler klickar? Reckoning är relevant och om något visar det bara på Sorkins skrivtalang när man blir som fastklistrad av att bara höra karaktärer argumentera med varandra. Dialogen är rentav melodisk och hypnotiserande, något man inte alltid kan säga om Sorkins nybörjarregi.

The Social Reckoning har måhända inte så mycket gemensamt med The Social Network och som uppföljare känns det traditionella Hollywood-berättandet något dammigt i jämförelse med föregångaren. Man kan också fråga sig om filmens känga ens kommer att kännas av när Zuckerberg redan har gått vidare som om ingenting har hänt. Vår samtid karaktäriseras av skamlöshet. Kommer Reckoning att vara lika relevant om några år, eller lika tidlös som föregångaren? Om du dock likt jag tänder till när visselblåsare läcker känsligt material och hårdpressande journalister gräver efter sanningen som om livet hängde på det, är Reckoning helt rätt film för dig. Det är en pirrig, rapp, intelligent och angelägen fortsättning på Sorkins Facebook-universum där två timmar bara flyger förbi…