X-Men ’97 (S1)

När jag var liten bänkade jag ofta framför TV:n på helgmorgnarna och tittade på animerade Spider-Man och Batman, men av någon anledning fastnade jag aldrig riktigt för animerade X-Men. Det betyder däremot inte att jag varit ointresserad av mutanterna genom åren. Tvärtom har jag läst mängder av X-Men-serier och känner både karaktärerna och deras historia väl. Det är därför lite märkligt att jag aldrig riktigt tog mig igenom den animerade serien från 90-talet. X-Men ’97 blev därmed en lite speciell upplevelse för mig där jag gick in med god kännedom om världen och dess karaktärer, men utan den nostalgiska relation till originalserien som många andra sannolikt har. Och kanske är det just därför jag uppskattar att serien inte enbart förlitar sig på nostalgi. Under alla färgglada dräkter, mutanter och gigantiska robotar finns ett relationsdrama som ofta är betydligt mer intressant än själva superhjälteactionen.

Det märks framför allt i relationen mellan Jean Grey och Scott Summers. Beslutet att lämna ifrån sig Nathan är både hjärtskärande och intressant eftersom det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det handlar inte om att besegra en skurk eller rädda världen, utan om två föräldrar som tvingas fatta ett fruktansvärt beslut för sitt barns skull. På samma sätt fungerar Storms förlust av sina krafter. Det hade varit lätt att använda det som en ursäkt för ännu ett äventyr, men i stället får det handla om hennes identitet och vad som egentligen återstår när hon förlorar det som gjort henne till den hon varit. Det är den här sidan av X-Men ’97 som jag uppskattar mest. Serien vågar låta karaktärerna vara sårbara och låter deras problem få konsekvenser även när det inte finns någon Sentinel att slåss mot. Det gör också att de mer spektakulära delarna fungerar bättre, eftersom det faktiskt finns något känslomässigt bakom allt som händer.

Gambits död är kanske det tydligaste exemplet på detta. Det är en dramatisk och snygg scen, men det är framför allt konsekvenserna som gör den effektiv. Rogue förlorar inte bara en person hon älskar, utan tvingas också leva med känslorna kring deras komplicerade relation och det hon aldrig hann säga. Det är här X-Men ’97 verkligen lyckas få mig att bry mig om vad som händer. Serien låter sorgen finnas kvar i stället för att bara gå vidare till nästa stora konflikt. Samtidigt tycker jag att animationen förtjänar beröm. Den lyckas bevara utseendet från 90-talet utan att kännas som en ren nostalgitripp och actionscenerna kan vara riktigt imponerande när serien väl drar igång. Det finns en härlig energi i allt från mutantkrafter till strider mot sentinels, men det är fortfarande de mindre scenerna som fastnar bäst. När karaktärerna faktiskt får prata med varandra blir X-Men ’97 betydligt mer intressant än när ännu en stad behöver räddas från undergång.

Mitt största problem är i stället att serien ibland vill berätta alldeles för mycket på alldeles för kort tid. Tempot kan vara bitvis långsamt när en viss konflikt får ta plats, för att sedan plötsligt rusa iväg och trycka in flera stora händelser efter varandra. Det gör att vissa berättelser hade mått bra av mer tid. Storms situation är ett exempel där jag gärna hade sett mer utrymme för hennes personliga resa, samtidigt som Jean och Scotts familjeproblem ibland känns som att de måste samsas om uppmärksamheten med ett halvt dussin andra konflikter. Och även om jag känner X-Men väl blir det stundtals rörigt. Serien introducerar, återbesöker och korsar så många berättelser att det ibland känns som att den förutsätter att tittaren ska hålla reda på precis allting samtidigt. För någon som kommer helt utan förkunskaper lär det knappast bli enklare. Jag uppskattar att serien har mycket att berätta, men ibland hade den vunnit på att våga låta enskilda händelser andas lite mer innan nästa stora konflikt tar över.

X-Men ’97 är därför lite av en blandad upplevelse för mig. Jag uppskattar verkligen hur mycket fokus som läggs på relationerna och hur serien vågar låta saker göra ont på riktigt. Jean och Scott, Storms identitetskris och framför allt Gambits död och dess påverkan på Rogue är exempel på när serien träffar helt rätt. Samtidigt hade jag gärna sett ett något jämnare tempo, mer utrymme för vissa berättelser och en lite mindre kompakt handling. Det är däremot ganska talande att jag, trots att jag aldrig fastnade för X-Men som barn, faktiskt sitter här efteråt och känner att jag vill se mer. Jag kan redan mutanterna utan och innan från serietidningarna, men X-Men ’97 har fått mig att vilja upptäcka den här versionen av dem på nytt. Det är en välgjord och känslosam återkomst som fungerar allra bäst när den vågar vara mänsklig snarare än mäktig.