The Matrix

Detta (som allting som rör filmsmak) är såklart subjektivt men nog kan vi alla konstatera att det finns en del perfekta filmer där ute. Som gör precis allting rätt, på rätt sätt, ändamålsenligt och klanderfritt. Filmerna som vägrar dö, som åldras likt fina viner och alla kännetecknas av att de är rejäla, bestående, briljanta hantverk från en tid där AI och leksakslicenser inte utgjorde någon slags grundstomme. Jurassic Park är en sån film. Gudfadern II är en annan precis som Pulp Fiction, Sagan om ringen, Nyckeln till frihet, Predator, Seven, Hajen, Casablanca, No Country For Old Men, Spirited Away, Alien, Terminator 2 och… The Matrix.

Systrarna Wachowskis expansiva resa genom såväl nedkokad gnosticism som upplyft taoism, om hur människans fria vilja överkommer allt och om hur artificiell intelligens i slutändan kommer att ödelägga hela planeten och förslava miljarder människor, är väl olustigt nog mer aktuell idag än för 27 långa år sen, och när jag kikade på The Matrix igen för en dryg vecka sen nu, slog det mig att denna film har åldrats otroligt mycket bättre än vad den i grunden kanske borde.

Historien känner vi såklart alla till. I framtiden är verkligheten en simulation, skapad av den artificiella intelligensen som förslavat mänskligheten och mitt i detta lever den tystlåtne hackern Neo, vars liv vänds upp-och-ned när en hacker vid namn Morpheus kontaktar honom. Historien om produktionen i sig tror jag väl också att de flesta av oss sen länge läst om. Två orutinerade, färska filmskaparbröder pitchar en urflippat invecklad idé om en storslagen scifi-thriller till Warners ledning. Idén gillas så pass att Wachowskis får 90 miljoner kronor utbetalda till sig för att filma de inledande tio minuterna av The Matrix för att sen testa materialet mot en fokusgrupp.

En grupp om 130 personer kikar på materialet och älskar varenda sekund varpå Warner Bros betalar ut 540 miljoner kronor till för att The Matrix ska kunna slutföras. Under ett år där de andra storfilmerna såsom Wild West samt Star Wars: Episode I – The Phantom Menace kostade långt mer än dubbelt så mycket att slutföra, gled The Matrix in som en underdog, rent av, och slog knock på en hel filmvärld. Wachowski-brödernas idé om en ny typ av kamerateknologi som skulle möjliggöra en annan typ av åkningar vinklar och synsätt gällande effektarbetet lade grunden för vad som skulle komma att bli en av de absolut mest märkvärdiga actionfilmer som någonsin gjorts.

Utöver det är The Matrix en idag tänkvärd, vass, cool, snygg, superoriginell och stilbildande på så många vis. Wachowskis synsätt är här bevisligen så pass annorlunda mot för hur alla andra filmmakare jobbade på den tiden att det bara kunde sluta på ett sätt – i en berättelse som vare sig estetiskt, tematiskt eller dramaturgiskt liknar något annat. Brad Pitt tackade nej till rollen som Neo. DiCaprio och Will Smith likaså. De har såhär i efterhand sagt att de bara inte begrep konceptet. Synd för dem, tur för Keanu som var tillräckligt flummig för att köpa Wacxhowski-brödernas gnosticism.

De mediokra uppföljarna vill jag låtsas om de i grunden inte ens existerar. Det borde aldrig ha gjorts något mer efter denna film. De borde ha låtit Neo vara. The Matrix är perfekt som den är. Historien har en början, en mitt och ett alldeles perfekt slut där allas vår huvudperson i slutändan står där, som Messias, som dog och kom till himlen bara för att leda mänskligheten mot ljuset.