The Lord of the Rings: The Two Towers

Vi känner alla till bakgrundshistorien som vid det här laget är flera årtionden gammal. En B-filmsregissör med båda fötterna djupt planterad i en säreget udda, nyzeeländsk indieskräckgenre, ett anrikt filmbolag på randen till konkurs och ett inköp av en av litteraturhistoriens dyraste licenser. Tolkiens fantasybiblar skulle bli film, och allt – precis, exakt allt stod på spel.

Sagan om ringen-trilogin skulle med logik och med enkel filmmatematik räknat aldrig bli bra. Hela monsterprojektet med att i hemtrakterna runt norra Wellington, 1000 mil från Hollywood, flyga in skådespelare som skulle bo där i över ett år för att samtidigt och via sitt eget produktionsbolag spela in tre stycken tre-timmars-filmer. Ett mer vågat vansinnesprojekt har filmvärlden sällan skådat men New Line Cinema var tvungna att rulla tärningen, chansa. Och med facit i hand hade de aldrig kunnat välja en bättre regissör.

Peter Jackson och hans fru Fran Walsh beskrev sig själva i kommunikationen med såväl The Tolkien Estate som med New Line Cinemas högsta höns som enorma Lord of the Rings-fans. De överdrev ej. Tillsammans tog de sig an mastodontuppdraget att förvandla tusentals sidor stilbildande, ikonisk kultfantasy till tre filmmanus och alla vet vi hur ohyggligt välskapta dessa filmer verkligen är. Att välja en favorit här, bland de tre Sagan om ringen-rullarna, är för egen del nästan omöjligt. De hör ihop, de är alla mästerliga och om jag tvingas dela ut betyg till samtliga tre, blir det trippel-tior, rakt av.

Men! Om jag verkligen måste välja en favorit av de tre, är det denna som jag alltid återkommer till. Two Towers, den svåra, utmanande, mörka mittendelen där kriget mellan Saruman och Midgård bryter ut och Frodo finner sig mitt i skottlinjen, med den magiska lilla guldringen i tryggt förvar runt sin späda hals.

Jag har så ofattbart många favoritscener här, som jag gärna vill skriva om. Jag älskar partiet där Gandalf den grå återuppstår som Gandalf vit, och gästar vännerna Aragorn, Gimli och Legolas jakt på Sarumans dödligaste orcher. Jag är minst lika svag för partiet där Gandalf gör sig kvitt den lömske Ormtunga och häver hans förbannelse över kung Theoden precis som att jag verkligen dyrkar hela den andra akten, då slaget vid Helms klyfta äger rum. Uppbyggnaden där, hur Rohans tappra soldater får understöd av Elronds alver och hur Aragorn stålsätter sig för att med Legolas hjälp fäkta undan de frustande Uruk-hai.

Om den första filmen handlar om hopp och den sista om vedergällning och enighet, kretsar ju Two Towers primärt om mörkare teman som börda, desperation, tvivel samt skuld. Two Towers är Tolkiens sätt att se på hur makt korrumperar och på hur vi människor alltid har en förmåga att överkomma och övervinna våra rädslor. Och det görs aldrig övertydligt eller sliskigt, snarare tvärtom. Jackson målar med breda penseldrag när det gäller hans karaktärer och deras drivkraft, men låter det tematiska existera i form av små blyertsstreck ute i marginalen, vilket för den här typen av epos verkligen hör till ovanligheterna.

Precis som i fallet med Lucas Star Wars-originaltrilogi är det alltså mittenkapitlet som jag gillar allra mest, och det råder för mig aldrig någon egentlig tvekan om att Lord of the Rings är tidernas överlägset bästa trilogi och tre av de bästa filmerna som någonsin producerats, oavsett tidsålder, genre eller budget.