The Lord of the Rings: Return of the King

I Konungens återkomst ställs Midgårds öde på sin spets. Theoden, Eowyn och resten av Rohans befolkning hinner knappt slicka sina sår innan mörkrets krafter återigen hotar den mänskliga rasens överlevnad. Medan Sauron överväldigar Gondors gränser med ändlösa orcs förbereder sig våra hjältar Aragorn, Legolas, Gimli, Gandalf, Pippin och Merry på det sista och största slaget i Midgårds historia. Bortom Saurons synfält fortsätter Frodo, Sam och den oberäkneliga guiden Gollum att vandra till vulkanen Mount Doom för att förinta ringen en gång för alla. Ju längre de vandrar, desto avlägsnare och dystrare blir utsikterna om att återse Fylke…

Det har sagts förr och det tål att sägas igen: det kommer aldrig finnas en filmserie som Peter Jacksons magiska Sagan om ringen-filmer igen. Det är bara så. Filmhistoria skrevs över vårt kollektiva medvetande mellan 2001-2003, det omvände fantasyskeptiker med en närmast religiös övertygelse, det förändrade oss fundamentalt. Nu är filmerna tradition, ritual, sed, nödvändigt. Hur kan man tillbringa jullovet utan att maratonkolla på trilogin, somna till den förlängda versionen av Två tornen och fortsätta kika lagom till baksmällan efter nyårsfirandet? Hur kan man låta bli att göra en bedrövlig imitation av Gollum så fort minsta lilla chans ges? Sagan om ringen har blivit en central del av våra liv – i synnerhet har Konungens återkomst, finalernas final, spelat en stor roll i mitt.

Härskarringen och Två tornen var såklart omtumlande upplevelser för mig som aldrig gillade fantasy, men det var med Konungens återkomst som jag förstod filmmediets övertygande kraft. Att höra Gandalf prata om Minas Tiriths pågående förfall medan Howard Shores silkeslena klagosång smeker i bakgrunden är som att höra honom beskriva en verklig, påtaglig antik värld. Eowyns mardröm om Numenors fall är ett sorgset eko från en värld så rik på detalj och kultur att man blir tårögd, utan att kunna sätta fingret på varför. När Pippin får höra om de gröna fälten som väntar på andra sidan vill man för stunden tro på det mer än någonting annat i världen.

Behöver jag ens nämna ”You bow to no one”-scenen? Tolkiens omtänksamma ord andas i varje scen så att det skälver om det. Varje scen är ett litet mästerverk i sig, varje bildruta sjuder av Tolkien-kärlek. Det finns inte en enda bortspilld sekund här, förlängd version eller ej. Som trettonåring spenderade jag mina sista slantar på att se Konungens Återkomst på bio – tre hela gånger. Det var omskakande. Jag kunde inte tro mina sinnen. Hur kan film möjligtvis vara så här övertygande, så gripande?

Nu talar jag om Konungens återkomst som om det vore Kristi återkomst, men det är ett smärre mirakel att en så ”ofilmbar” bokserie till slut kunde vara så trogen, så fylld av skaparglädje, så kärleksfullt hanterat, så genuint vacker – särskilt i sin obligatoriska förlängda form. Bioversionen lämnade många luckor som den förlängda versionen kompletterade med fördjupande scener som ytterligare fördjupar förälskelsen till Midgårds värld.

Filmerna ledde mig till slut till Tolkiens bokserie och även om prosan var utmanande för mig i så ung ålder kunde jag inte förneka bokvärldens skönhet, språk, poesi, mytologi, visdomsord, världsbygge av världsklass. Numera bläddrar jag i boken medan jag tittar på Konungens återkomst för att se hur väl sidorna har översatts till vita duken och slås alltid av hur passionerat detta mastodontprojekt har varit i så gott som varje filmskaparaspekt. Ja, självklart hade jag älskat att se hobbitgänget schasa bort Saruman från belägrade Fylke, men som ett farväl är Konungens återkomst oöverträffat.

Det märks nog att Konungens återkomst alltid har haft en speciell plats i mitt filmhjärta. Det är en tidlös historia om hjältedåd, lojalitet, vänskap, krigets fasor och hur det är de små tingen som kan stå för de bästa förändringarna i livet. Det finns en uppriktighet, själ, känslovärld och tyngd här som många av dagens storfilmer saknar, där uppskattningen för dess filmmakeri blir tydligare och tydligare varje gång man ser den. När karaktärerna väl befinner sig vid hamnen mot slutet kan inte ens den med ett hjärta av gråsten hålla tillbaka tårflödet. Man vill inte säga adjö, även om man innerst inne vet att alla goda ting – de bästa av ting – behöver ett slut. Stunden Frodo vänder sig om för att se sina vänner en sista gång svider varje gång, för det är i det ögonblicket man vet att det här var en resa värd att minnas för all framtid. Ty, alla tårar är inte av ondo.