The End of Oak Street

På ytan verkar Platt-familjens liv vara hämtat från ett gammalt vykort från 50-talet: Vita leenden, lyckade grillfester och en glad jycke för att komplettera det perfekta familjeporträttet. Under den soliga fasaden lider pappa Greg (Ewan McGregor) i tystnad och mamma Denise (Anne Hathaway) drömmer om att få börja om sitt liv någon annanstans. En dag verkar hon få sin önskan uppfylld när deras kvarter har förflyttats flera hundra miljoner år bak i tiden, där hungriga dinosaurier dominerade planeten. Nu måste Platt-klanen hålla ihop för att överleva och förhoppningsvis hitta en väg ut från den förhistoriska mardrömmen…

J.J. Abrams produktionsbolag Bad Robot har till stor del lagt fokus på knäppare science fiction-idéer och The End of Oak Street levererar just det: en barndomsfantasi där en T-Rex klampar nerför gatan och där raptorer länsar soptunnor likt tvättbjörnar. Tänk dig Land of the Lost, men byt ut alla mysiga lägereldar mot ond bråd död, bökande jättereptiler och J.J. Abrams kladdiga fingeravtryck. Premissen är därmed inte djupare än så här, men det behöver det inte göra och för den som söker en Jurassic Park-upplevelse som inte är lika olidlig som de senaste Jurassic World-rullarna kommer att få exakt som utlovat: en hyfsat familjevänlig, originell popcornmatiné som mättar för stunden och som inte redan bygger på någon redan etablerad franchise. Se på maken!

Manusmässigt finns det däremot rätt lite att bita tag i, där huvudpersonernas fallerande äktenskap står i centrum under den rådande dinodynastin. Det fungerar för det mesta, men allt annat som cirkulerar huvudpersonerna är styltigt som bäst. Anne Hathaway gör allt i sin makt för att ge sin karaktär så mycket mänsklighet som möjligt, medan Ewan McGregor mest verkar nöja sig med den platta karaktär som har getts honom och tonårsfigurerna blir dödvikt i en tredje akt som tappar både spänning och vikt. Åtminstone förstår It Follows-regissören David Robert Mitchell vad som är viktigast här: dinodöd, reptilmonster som smyger i bakgrunden och några oväntat brutala scener som skär sig skönt mot den sockrigare familjetonen. Det är en rasande kul blandning som jag gärna hade sett mer av, men jag får nöja mig med filmens härligt twistiga slut som kittlar skönt i min hjärnas sci fi-sektion.

Efter den hemlighetsfulla marknadsföringen kring The End of Oak Street når den inte riktigt upp till hajpen, men som slutet-på-sommaren-underhållning tycker jag att den duger fint. Mitchell försöker inte låtsas om att filmen är något annat än Jurassic Park-doftande science fiction-bagatell med tillräckligt mycket bett och blodade tänder för att engagera, men frågan är om man ens kommer att minnas den här filmen efter någon vecka…