The Dog Stars

Världen har gått under. En dödlig influensa har svept över majoriteten av mänsklighetens civilisation och lämnat ruiner, kroppar och förfall efter sig. De få överlevarna som är kvar gömmer sig från laglösa gäng och försvarar sina hem med det lilla ammunition de har kvar. En av dessa är Hig, en pilot som planlöst svävar över fördärvade städer tillsammans med sin lojala jycke Jasper i sitt plan, på jakt efter något mer än att bara uthärda den tryckande ensamheten. När han får en chans att hitta den mytomspunna fristaden Grand Junction åker han iväg för att hitta någon slags mening med livet igen, men på vägen upptäcker han något mer värdefullt än så…

Jag har inte läst Peter Hellers förlaga med samma namn, men utifrån filmens planritning kan jag föreställa mig hur drabbande berättelsen är i bokform. Under den bleka ytan kan man nysta fram en stark historia om att se döden i vitögat och fortsätta våga leva även om resten av världen har gått åt helvete. Det finns där, det utspelar sig framför mina ögon, ett ensamt sorgearbete som vill brista i filmformat. Jag vill så gärna känna den smärtsamma förlust som Hig hemsöks av, jag vill beröras av allt stjärnskådande, mitt hjärta vill slitas itu av det tidlösa budskapet… och jag känner det bara inte i händerna på Ridley Scott.

Världen i The Dog Stars må vara bokstavligen livlös, men det borde åtminstone finnas någon slags hjärtslag hos våra väderbitna hjältar. Josh Brolin gör vad han kan som ruffig ex-militär för att ge filmen någon slags utstrålning, men att följa den deppige huvudpersonen Jacob Elordi är som att se våt disktrasa hänga på en krok. Elordis färglösa prestation, och Scotts slappa regi, gör The Dog Stars till en chockerande sömnig thriller som inte vet hur det ska gripa tag utan att överförklara allt genom sin klumpiga dialog.

Efter ungefär en och en halv timme av slår Scott på strömbrytaren och man kastas plötsligt in i en bisarr och våldsam Mad Max-mardröm i skogsmiljö, vilket väckte mig – lite som papegojskriket i Citizen Kane. Det här är enda gången som filmen visar något slags tecken på liv och det råkar tyvärr vara filmens sämre inslag. Typiskt. Det är inget gott tecken att filmens enda engagerande portion är formelartad actionslafs utan substans. När Scott sedan stänger av vildturen efter en blodig kvart befinner tittaren sig tillbaka i de tomma kalorierna som är filmens berättande, i det sömnpiller som är filmens tempo. Inte ens duktiga skådespelare som Guy Pearce eller Margaret Qualley kan rädda manuset från att falla ihop över sig själv.

Några finstämda Americana-flörtar till trots lyckas inte The Dog Stars leverera. Det har i grunden väldigt mycket att säga om vad det innebär att leva för överlevnad och att överleva för levnad, men är samtidigt så sluten och intetsägande att man i slutändan bara ser rörliga bilder blixtra förbi, utan något att fästa sig vid eller bry sig om. The Dog Stars är en platt framtidsvision som har gjorts många gånger tidigare och med betydligt mer minnesvärda resultat. Jag vill så gärna gilla The Dog Stars då allt med filmen känns som skräddarsydd för mig som älskar sammanbitna postapokalypser och dystra dystopier, men det mest positiva jag kan säga är att jag förmodligen kommer att plocka upp boken i hopp om att känna det jag berövades i filmadaptionen