Rocky IV

Det råder inte direkt någon brist på svåra frågor i vår värld. Vad kom först – hönan eller ägget? Hur skapades mänskligheten? Och vilken film är egentligen bäst mellan Rocky och Rocky IV? Det sistnämnda dilemmat blir lite som en svettig dödskamp där hjärnan och hjärtat ställs mot varandra. Båda med vettiga argument. Du har Team Rocky som talar varmt om nyhetens behag, att den kom först och därför har mest originalitet, men också hur den känns lite seriösare rent tonalt och faktiskt vann tre Oscars för bästa film, bästa regi och bästa klippning. Inte kattskit, direkt. 

Men Team Rocky IV, som jag faktiskt sympatiserar med mest, har rysligt starka motargument för att krönas till den bästa filmen i serien. Här finns trots allt Dolph Lundgren i sitt livs roll som ikoniska ärkeondingen Ivan Drago, en till synes ostoppbar och omänsklig sovjetisk boxare som efter att ha dödat en av Rockys närmsta vänner under en boxningsmatch ställs mot Rocky i en match som plötsligt inte bara handlar om att utkräva hämnd, utan också eller framförallt om att dela ut rejäla käftsmällar till kommunismen i Sovjetunionen och trycka på att frihetens USA är större, bättre och starkare än allt det sovjetiska har att frambringa.  

Det finns få filmer i världshistorien som osar av patriotism lika mycket som Rocky IV. Varenda scen är proppad av symbolik och vi snackar inte direkt några subtila hintar om att USA > Sovjetunionen, utan vi talar om riktiga skriva-på-näsan-och-kasta-det-stenhårt-rätt-i-nyllet-på-dig för att inte en endaste kotte ska missa vad filmen har att förmedla. Och vet du vad? Det bekommer mig inte det minsta. Jag älskar hantverket (den är verkligen svinläcker att titta på) och ser den bara som en produkt av sin tid. Jag förstår att vissa är kraftigt allergiska mot den här typen av propaganda och det är såklart okej det också, men för mig gör det ingenting. Jag har sett tillräckligt med amerikanska filmer från den här tiden för att förstå att patriotismen liksom kommer med per automatik. Det var trots allt mitt i det kalla kriget mellan öst och väst. 

Men nog om geopolitiska maktkamper och efterdyningarna som letade sig in i filmbranschen också. Nu kommer vi till det viktigaste. Rocky IV är en ruskigt underhållande film som bara blir bättre och bättre för varje gång jag ser om den. Det här är en boxningsfilm med största möjliga plusmeny adderad. Allting känns uppskruvat till max. Fotot är som hämtad från en riktigt dyr och oerhört genomarbetad musikvideo och mängden statister och hur själva boxningsmatcherna är upplagda bara osar av skyhög budget från en tid då filmbolagen inte kunde låta CGI eller AI ge sken av många människor i bild samtidigt. Sly och Dolph ser dessutom ut som gudar båda två. Superpumpade övermänniskor med muskler som har muskler. Och hur överdriven än handlingen kan tyckas vara, så tycker jag att båda herrarna levererar bra skådespeleri också. I synnerhet Dolph som sällan eller aldrig varit bättre. Han fångar upp det närmast robotaktiga i Drago på ett strålande sätt och har en förvånansvärt gripande karaktärsutveckling under filmens gång.

Överflödet av visuella godsaker syns även i (och utanför) boxningsringen. Rocky IV har inte bara filmseriens allra bästa boxningssekvenser där varenda slag träffar som rena åskovädret och där det inte sparas på vare sig svett eller blod. Smällarna ser ut att göra riktigt ont. Den har också filmseriens överlägset bästa träningsmontage. Glöm trappan från originalet. Tänk inte ens tanken på att nämna den där gulliga löpningen på stranden mellan Stallone och Weathers. Här finns kompositören Vince DiColas magnum opus, Training Montage, den ultimata träningslåten som perfekt ackompanjerar scenerna där Rocky slipar på formen bland stockar, snö och simpla skogsstugor medan det korsklipps till Drago som har tillgång till de mest avancerade träningsredskapen och vetenskapsmän som håller koll på alla variabler i hans träning med prestationshöjande preparat nära till hands.

Det här är träningssekvenser som alltid peppar igång mig och får tankarna att överväga om man ska svänga om till träningskläder och bara kötta på som värsta tungviktsboxaren. Nämnde jag förresten att soundtracket är 10/10? Förutom DiColas dängor finns även underbara låtar som Living in America, Burning Heart, Heart’s on Fire, No Easy Way Out och flera andra ljuvliga låtar som tåls att lyssnas på om och om igen. 

Rocky IV är för mig Rocky-seriens finaste stund. En film som inte bara är svinsnygg att titta på, utan också lyckas förmedla såväl känslomässiga explosioner (scenen med Apollo och Drago är inte att leka med) som några av tidernas bästa boxningsscener. David-mot-Goliat-biten som alltid varit något av filmseriens signum skruvas ju dessutom upp till helt enorma (eller svinlöjliga beroende på hur man ser på saken) proportioner när Rocky inte bara boxas som en individ mot en annan, utan också har en hel nation som förlitar sig på att han ska göra det rätta och knäppa den sovjetiska björnen på näsan. Rocky IV är som en enda lång varm och trygg kram där jag vet precis vad jag får och älskar i stort sett varenda sekund av den. 

Och glöm för guds skull inte den helt vansinniga sidohistorien där Rockys svåger Paulie kärar ner sig i en hushållsrobot inte helt olikt nåt från gamla Hanna-Barbera-serien The Jetsons. Otäckt så in i bomben, men passar också perfekt in i det absurda överflödet av precis allting i den här kungrullen.