Predator

1987 och året därpå lyckades actiongubben John McTiernan fånga blixten i en liten militärgrön flaska. Han lyckades på 22 månaders tid sätta ihop två av de absolut bästa actionfilmerna som någonsin gjorts med Die Hard samt Rovdjuret, och såhär 39 år senare är det ingen som helst konst att kora Arnolds djungelparty för den manligaste filmen som gjorts och en odödlig, oslagbar actionexplosion till mästerverk.

Ridley Scott, Brian De Palma, James Cameron, Renny Harlin samt John Carpenter tackade alla nej till regijobbet eftersom ingen av dem trodde på idén med en osynlig alien i djungeln. McTiernan hade bara gjort en enda långfilm innan han slungade sig in i hetluften som stavades Predator, behövde bevisa sin kapacitet för hela Hollywood och antog utmaningen med att få Jim & John Thomas manus att bli en fungerande actionrulle. Men inget fungerade av allt som inspelningsteamet testade under de inledande fem veckorna. Storyn kretsade i det första godkända manusutkastet enbart om Arnolds karaktär Dutch som stod ensam mot det osynliga rymdmonstret, som rent designmässigt hade utformats som en gigantisk insekt. McTiernans ”dailys” beskrevs som direkt usla och innan för mycket av totalbudgeten bränts, återvände hela teamet hem till Los Angeles igen för att återvända till ruta ett.

Manuset skrevs om. Arnold fick sällskap av sex andra specialsoldater, monstret hade designats om helt tack vare den kultförklarade specialeffektmakaren Stan Winston och delar av dialogen plitades nu ned av nykomlingen Shane Black som precis färdigställt det haussade manuset till en film vid namn Dödligt vapen, också. Arnold tog in assistans från James Cameron som hjälpte McTiernan att ta vissa kritiska beslut och när teamet återvände till Mexiko, var det med en annan typ av energi och ett mer förberett team, som nu skulle komma att skriva filmhistoria.

Rovdjuret är en otrolig film. Dränkt i karaktär, personlighet och nerv och lika våldsam som våldsamt cool, utan att bli campy som många andra actionkavalkader från slutet av 80-talet idag är. Visst, Arnold slänger sig med mängder av ostdoftande oneliners men här känns hans improviserade tramsande mer passande än i många andra filmer och Dutch framstår som en stenhård, rutinerad, luttrad stridspitt med en eftertänksamhet som mången dåvarande actionhjälte saknade.

Mac: ”Here we are again, bro… Just you and me. Same kind of moon, same kind of jungle. Real number 10, remember? Whole platoon, 32 men chopped into meat… We walk out, just you and me, nobody else. Right on top, huh? Not a scratch… Not a fuckin’ scratch. You know, who ever got you, they’ll come back again. And when he does, I’m gonna cut your name right into him… I’m gonna cut your name into him!”

Predator är ett mästerverk, det vet vi alla. Det är en av de där perfekta actionrullarna som är lika bra idag som den var 1987. Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att jag sett den 20 gånger vid det här laget och för egen del går det bara inte att tröttna på denna film. Karaktärerna är stenhårt minnesvärda, dynamiken mellan dem är svårslagen, mystiken och nerven kring rovdjuret i sig är strålande precis som strukturen, fotot och actionpartierna.