Onslaught

Adam Wingard är en intressant filmskapare. Hans mix mellan VHS-doftande retroaction, märkliga personporträtt och skruvad, sotsvart komik är ofta rolig men sällan så att det klaffar perfekt. The Guest hade sina stunder men föll på målsnöret precis som Death Note. Hans Godzilla-filmer är som alla de där leksaks/licens-festerna stora högar med själlöst smetiga storstudioeffekter. Men ja, jag gillar ändå WIngard och jag hade verkligen sett fram emot Onslaught.

Adria Arjona spelar Celeste, pensionerad specialstyrkeprickskytt som lever misärlivet i en trailerpark i norra Arizona med en ängslig, sexårig dotter. Hennes före detta armékollegor ”dog” i Afghanistan, återuppväcktes och muterades till någon slags mix mellan robotaktig zombie och ultradödlig supersoldat (via ett topphemligt regeringsexperiment), som nu ger sig i kast med att besöka Celeste för att ta kål på henne.

Jag älskar den gamla klassikern Universal Soldier och hade verkligen velat se en andlig uppföljare eller en ”tolkning” av Van Dammes supersoldat-trams, som hade fungerat. Trailern lovade gott, supersoldaterna med sina lysande ögon såg läskiga ut och jag var redo för en mörk, tung, kyligt stenhård actionthriller. Här får vi inget av det, tyvärr. Grundproblemet med Onslaught är att den upplevs som två eller kanske till och med tre olika filmer i en, signerat en regissör som aldrig riktigt lyckats luska ut vilken typ av film han helst av allt vill göra.

Det blir ofta tramsigt, vilket bryts av med superseriöst mörker. Ostdoftande one-liners som hör hemma i Last Action Hero varvas med blodiga seriemord på öppen gata och rätt som det är åker motorsågen fram och hela kalaset blir From Dusk Till Dawn blandat med Bolibompa-draken. Det blir aldrig spännande, det blir aldrig explosivt, hårt eller tungt och när zombiesupersoldaterna med självlysande pupiller kryper runt som Åsa-Nisse och tabbar sig bara för att Celeste och hennes vilt skrikande dotter ska lyckas undkomma säker död, är jag fullt beredd att stänga av.