Moana (2026)

Du vet såklart precis hur det är. Det finns gott om filmer som oberoende av pengar, intäkter eller fungerande ekonomisk kalkyl bara måste göras – eftersom en specifik regissör har en historia som han/hon bara måste berätta. Whiplash är ett perfekt exempel på när det sker. Damien Chazelle hade via sin egen skolgång på en av USA:s mest framträdande musikhögskolor upplevt något som han in i det sista ville berätta om. Med en minimal indiebudget utan tankar på att någonsin tjäna några egentliga pengar dundrade den unge Chazelle på, furiöst, för att verkligen lyckas fånga rätt energi, rätt intensitet och närvaro – på film.

Sen har vi såklart motsatsen. Filmer som enbart görs för att tjäna pengar. Där såväl regissören som producentstaben inte bryr sig om vare sig historien i sig eller hur den berättas – eller vad som i slutändan sägs sett till sensmoral och budskap. Pengarna ska in. Skit i resten. Detta har Disney mer eller mindre gjort till en konstform i sig när de under de senaste tio åren sluskat fram ”live action”-versioner av deras mest älskade, animerade klassiker. Alla har vi sett dem, eller åtminstone några av dem. Den lilla sjöjungfrun var rutten precis som Lejonkungen och för att inte tala om Snövit. Oinspirerade, smetigt fula filmer som saknar egentligt existensberättigande och som enbart gjorts för att dra in några snabba miljarder till Disneys redan fläskiga kassa. Och nu är det alltså dags igen.

Moana (Vaiana på svenska) gick upp på bio för exakt tio år sen och var såklart en massiv, rungande supersuccé. Historien om den polynesiska flickan Moana som väljs ut av havet för att med hjälp av halvguden Maui återfinna naturens gudinna Te Fitis försvunna hjärta. Den var (och är) fylld av hjärta, humor, charm, mening och superb animation. Jag skulle med enkelhet kalla den för en av Disneys allra bästa animerade långfilmer och tillsammans med min dotter Vega har jag säkerligen kikat på den 20 gånger (hon har dyrkat den de senaste fem åren). Att live action-versionen inte riktigt skulle falla någon av oss i smaken, hade jag med Snövit, Sjöjungfrun och Lejonkungen som facit redan räknat ut. Jag trodde dock kanske inte att det skulle bli fullt såhär dåligt.

I Moana (2026) är det Catherine Laga’aia som axlat rollen som Moana medan Dwayne ”The Rock” Johnson repriserar rollen som halvguden Maui, och ingenting fungerar här. Absolut ingenting. För medan The Rock var rätt och supercharmig i rollens om den animerade Maui i 2016-filmen, är han här mest bara olustig och obehaglig. Originalfilmens Maui var ju som vi alla vet lika bred som han var långt och sprallade runt som en riktig dåre, medan Dwayne bevisligen lånat fel peruk (mest troligt Carola Häggkvists) och trängt ned sin redan muskulösa gubbkropp i en muskel-latexdräkt som får honom att se ut som 1999 års Ronnie Coleman. Hans enorma muskler i kombination med hans fönade tantperuk och märkliga, tillgjorda munputande gör att han mer ser ut som en misslyckad cosplay-satsning än den faktiska Maui.

Utöver detta är ju såklart storyn exakt densamma, men den fungerar inte riktigt här – av ett antal anledningar. Dels var ju havet tydlig tredjekaraktär i originalet och väldigt vackert utformat, medan det här ser ut som billig, dålig CGI norpat ur valfritt clipart-bibliotek i Adobe Premiere. Dynamiken och kemin mellan Dwayne och Laga’aia fungerar aldrig heller, mycket på grund av att The Rock fokuserar mycket mer på att vara snygg än att faktiskt hänge sig till sin karaktär. Det känns oärligt, konstruerat och ärligt talat nästan plågsamt att se på.

Det finns en nästan cynisk kapitalism i hur dessa live action-versioner produceras. Disney avser inte att försöka toppa originalen eller bidra med något fräscht, här. De bryr sig bara om en enda sak och det är att göra maximalt med vinst på redan älskade varumärken, och jag skulle ljuga om jag inte kallade Moana för en av de sämsta såhär långt. Denna, precis som Snövit och Sjöjungfrun, borde aldrig ens ha lämnat ritbordet.