Lanterns (S1)

Det är nästan lite svårt att förstå att vi faktiskt har fått en riktigt bra Green Lantern-serie. Efter den katastrofala filmen från 2011 har Green Lantern varit ett av de där varumärkena som DC haft svårt att veta vad man ska göra med. Nu har man valt en helt annan väg. Lanterns är inte någon färgsprakande superhjälteserie där Hal Jordan flyger runt från planet till planet och slåss mot rymdmonster. Istället är det ett mordmysterium som utspelar sig i Nebraska, och det fungerar betydligt bättre än jag hade väntat mig.

Serien följer den rutinerade Hal Jordan och den yngre John Stewart när de börjar undersöka ett mord som visar sig vara betydligt mer komplicerat än det först verkar. Vi får en blandning av kriminaldrama och Green Lantern-mytologi, med tydliga drag av True Detective. Småstäder, märkliga människor, gamla hemligheter och en känsla av att nästan alla döljer någonting. Det är en ovanligt jordnära ingång till en serie som trots allt handlar om intergalaktiska poliser med magiska ringar.

Det jag uppskattar allra mest är hur vuxen Lanterns känns. Damon Lindelof och Tom King har inget behov av att hela tiden påminna oss om att vi tittar på en superhjälteserie utan låter scenerna ta tid och låter karaktärerna prata med varandra. Dialogen är en av seriens största styrkor och känns betydligt mer naturlig än i många andra superhjälteproduktioner. Personerna låter som människor, inte som karaktärer som väntar på nästa slagkraftiga replik.

Kyle Chandler är helt fantastisk som Hal Jordan. Jag hade höga förväntningar på honom, men castingen överträffar dem ändå. Han känns så självklar i rollen att det nästan är svårt att föreställa sig någon annan som Hal efter det här. Jag skulle faktiskt jämföra det med Robert Downey Jr. som Tony Stark där det finns samma känsla av att skådespelaren och karaktären nästan smälter samman.

Det här är samtidigt en annorlunda Hal Jordan än den vi är vana vid från serietidningarna. Den klassiska Hal är den kaxiga testpiloten som gärna kastar sig rakt in i fara och räknar med att lösa problemen längs vägen. Den personligheten finns kvar, men Lanterns har gjort honom betydligt mer sliten. Det här är en Hal som har varit Green Lantern under väldigt lång tid och som börjar känna av konsekvenserna av sitt liv. Självsäkerheten har nästan blivit ett försvar mot ånger och sorg. Han har gjort misstag, förlorat människor och börjar inse att han inte kan vara Green Lantern för evigt. Det ger Chandler betydligt mer att arbeta med än om vi bara hade fått en äldre version av den klassiska Hal Jordan.

Aaron Pierre är samtidigt riktigt bra som John Stewart. Det är en mer tillbakadragen karaktär än Hal, men Pierre lyckas göra honom intressant även när han säger väldigt lite. John saknar Hals erfarenhet, men har samtidigt något som Hal till viss del tappat bort. Det gör deras relation till en av seriens stora styrkor. Hal representerar slutet på en era medan John står för början på en ny, och det är också John som får den tydligaste utvecklingen under seriens gång.

Spänningen är en annan styrka. Under större delen av säsongen används det långsamma tempot på ett bra sätt. Man får hela tiden känslan av att någonting inte stämmer. Människor ljuger, ledtrådar går inte ihop och händelser från det förflutna börjar få betydelse. Serien lyckas dessutom blanda det jordnära mordmysteriet med Green Lantern-universumets betydligt större värld utan att det känns påklistrat. Problemet är att tempot till slut går från långsamt till för långsamt. Framför allt de tre sista avsnitten känns som att de står och stampar. Jag har ingenting emot långsamt berättande, men det måste finnas en känsla av rörelse framåt. Här hade berättelsen mått bra av att stramas åt inför upplösningen.

Kelly Macdonald som Kerry är också en mindre besvikelse. Jag tycker egentligen att hon gör ett bra jobb med rollen, men dialekten fungerar inte alls för mig där hon kämpar med att dölja sin skotska dialekt. Jag lyckas aldrig riktigt släppa det, vilket blir extra tydligt eftersom resten av rollbesättningen passar så bra in i seriens miljö. Eller, Sinestro är kanske ett större problem. Det här är en av de mest ikoniska figurerna i Green Lantern-universumet och jag vill känna att det finns någonting farligt hos honom. Han ska vara intelligent, manipulativ och otäck, någon som alltid verkar ligga flera steg före.

Ulrich Thomsen lyckas inte riktigt få fram det. Han är inte dålig, men känns felcastad som Sinestro och påminner mest om en solbränd pensionär på Mallorca.. Jag saknar den hotfulla närvaron och känslan av fara som borde följa med honom. Serien försöker göra honom manipulativ och viktig för berättelsen, men Thomsen får honom aldrig riktigt att kännas som den stora Green Lantern-skurk han borde vara.

Trots bristerna är Lanterns en riktigt lyckad Green Lantern-serie. Den vågar vara ett kriminaldrama först och en superhjälteserie därefter, och det är precis därför den fungerar. Kyle Chandler och Aaron Pierre är fantastiska tillsammans, dialogen sitter oftast perfekt och den vuxna atmosfären gör att serien sticker ut från mycket annat i genren. Det är inte perfekt, men det är Green Lantern på ett sätt som jag verkligen vill se mer av.