Just Play Dead

Detta är en högst bisarr film. En sevärd, märkligt märkvärdig totalkollaps både sett till manus och regi, som likt The Room eller Battlefield Earth snabbt blir djupt fascinerande tack vare sin inneboende vedervärdighet. Jag älskar den, på flera sätt, och anser att det naturligtvis kan vara nyttigt att titta på filmer av denna katastrofala kvalitet för att i större utsträckning kunna uppskatta det som till skillnad från Just Play Dead är riktigt bra.

Jack Wolfe (Samuel L. Jackson) är en fräck knarkboss på Kanarieöarna. Han har manbun, fräna ungdomsbrillor, mängder av smycken, glider runt i neonfärgade discokläder och slänger sig med de coolaste av uttryck ämnade för en 50 år yngre människa. När han inte säljer knark eller hotar folk, då förgiftar han dem med spetsade whiskydrinkar och sitter sen och skrattar högljutt medan de kvävs och trillar till marken. Trots detta börjar pengarna ta slut. Knarket säljer inte som förr och Kanarieöarnas knarkkonkurrens är mördande.

På hemmafronten är det dessutom riktigt tråkigt eftersom Jacks fru Nora hatar honom. Nora (Eva Green) ser ut som en knäckehäxa här och gör sitt absolut yttersta att försöka vara sexigt förförisk på samma vis som var för 20 år sen, i diverse filmer, och ser ut som om hon är kroniskt berusad – vilket endast stundtals passar hennes lösaktiga karaktär. Jack övertygar sin fru om att de ska försöka fejka hans död, plocka ut livsförsäkringspremien på 30 miljoner kronor, dela på pengarna och sen gå skilda vägar. Nora säger ja. Men Nora har även egna planer. Istället för att låtsas som att hennes flådiga knarkbaron till äkta man är död, avser hon att med hjälp av en vilsen ex-snut döda honom på riktigt.

Manuset till Just Play Dead har författats av gubben som skrev Hurricane (Denzel Washington), Murder in the First, Passenger 57 och Wyatt Earp. I regissörsstolen har Martin Campbell suttit parkerad, som även gjort Goldeneye, Casino Royale, Vertical Limit och Zorro och tillsammans borde ju dessa två naturligtvis kunna sätta ihop en riktigt fin thriller. Istället bjuder de här på regelrätt, avgrundsdjup vedervärdighet. Renodlad filmisk tortyr. För det finns inte en enda dialogväxling, inte ett känslouttryck, inte en enda scen som inte är fruktansvärd, här. Ingenting fungerar och det blir så sanslöst olustigt obekvämt i den uselhet som erbjuds, att det bara inte går att slita sig från hur uselt det är.

Att se en 70-årig Samuel L. Jackson svassa runt med knallgrön solskärm, ditlimmad manbun, mediabrillor och uppfläkt sommarskjorta medan Eva Green (vad har hänt med munnen, där?) driver runt som om hon vore kroniskt berusad och bara svamlar – Är en ynnest i sig. Sämre film 2026 är svårfunnen och det blir såklart nästan bisarrt när man tänker på det faktum att regissören som gjort denna film även gjort Goldeneye.