Jack Ryan: Ghost War

Den första filmen om Tom Clancys handfaste analytiker som jag såg var Patrioter med Harrison Ford i huvudrollen. Den var suverän. Den är suverän, har åldrats med värdighet och Mister Indiana Jones gör rollen väldigt bra. Uppföljaren Påtaglig fara var klart sämre men fortfarande mer än godkänd medan både The Sum of All Fears (Affleck hade då tagit över) samt Shadow Recruit (Chris Pine i rollen som Ryan) står sig som direkt dåliga, i min värld. Men ja, in kom The Office-nörden John Krasinski som för åtta år sen axlade rollen som Jack, och gjorde det i en första TV-seriesäsong som faktiskt var bättre än väntat. Lost-producenten Carlton Cuse lyckades väl som showrunner när Ryan fick nytt liv och det fanns en nerv i samtliga avsnitt som fungerade ypperligt.

Säsong två däremot… Var inte bra. Jack Ryan kändes helt plötsligt pannkaksplatt och konflikten i sig var sådär James Bond Junior-larvig, kändes som om den lånats från ett barnprogram, eller ett avsnitt av Baywatch Nights. Att man från Amazons håll inte gav sig där, lät Ryan vila ett årtionde eller så, har ju såklart enbart med pengar att göra för det finns tyvärr inget mer här att hämta. Särskilt inte när man från producenternas håll inte vet vem Jack är, längre. Är han en smart analytiker som slits ut på fältet som CIA-operatör och tvingas lösa omöjliga situationer eller är han någon slags Jason Bourne Light? Det blir ofta otydligt det där, numer, och Amazons nya TV-film känns som ett dåligt avsnitt ur TV-serien, rakt igenom.

För när chefen för hela CIA är gammal elitsoldat trots en övervikt på låt säga 100 kilo, blundar när han skjuter och ser ut som 59 år gammal i alla flashbacks där han målas upp som 22-årig Delta Force-krigare, då är det svårt att ta delar av handlingen i Amazons senaste actionthriller på allvar. När Jack Ryan dessutom odlat Nsync-frisyr och slutat vara det strama, analytiska och lite återhållsamma snillet inom CIA och numer har den där pojkaktigt, självmedvetna och ärligt talat barnsliga framtoningen som John Krasinski bjuder på i rollen som The Office-karaktären Jim, är det ännu svårare att inte hånskratta åt Ghost War. Fullskaligt terroristkrig på öppen gata i Dubai, iklädd yllemössa och ullrock (+44 grader i skuggan) med en Sienna Miller som inte ens kan hålla i ett automatvapen utan att se ut som ”gammal tant med nyslöjdad grillpinne”, cementerar detta som årets hittills sämsta skämt.

Actionpartierna här utspelar sig i Dubais innerstad och de är direkt löjeväckande dåliga. Jack Ryan och MI6-spionen Emma (Miller) ställs mot sex stycken topptränade före detta Navy Seals som nu ingår i mästarterroristen Crowns privata armé. Rimligtvis torde de blivit dödade på 21 sekunder då vi pratar en övervintrad tant till brittisk kioskspion och en analytiker. Men icke. På samma premisser som dåliga 80-talsactionfilmer kliver specialsoldaterna fram ur skyddad position, blottar sig helt och äter kulorna från Jack/Emma likt frukostflingor. När en av sex ändå har vett nog att skjuta från skyddad position, blir det såklart knivigt för Jack Ryan som då kommer på den snillrika idén att slunga en brandsläckare mot soldaten. Emma skjuter sen automateld mot brandsläckaren som då exploderar i ett moln av vitt släckarskum, och den före detta Navy Seal-pitten dör.

Ghost War är proppad med den här typen av regelrätt idiotiska scener som kanske hade fungerat i en mer ”campy”, självmedveten historia som exempelvis Nobody eller Novocaine. I en gravallvarlig spionthriller med klara James Bond-komplex är det dock inget annat än skamligt så dåligt allt detta är, och bevisar i slutändan vara hur död Krasinskis Ryan verkligen är.