Heart of the Beast

Den före detta soldaten James Belmont (Brad Pitt) och den PTSD-drabbade stridshunden Odin (Uber) kräver inte mycket av sin pension. Att fiska i kristallklara sjöar, se stjärnfall tillsammans och gömma sig från civilisationens umbärliga stressmoment är belöning nog för dessa krigströtta själar. Men drömmen om att leva ut sina sista dagar i lugn och ro skrotas när en flygplansolycka tvingar radarparet att överleva farorna i Alaskas orörda skogar och utsikten att klara sig med livet i behåll ser allt mörkare ut…

Det var svårt att inte tänka på Ridley Scotts postapokalyptiska fiasko The Dog Stars med sina svepande bilder över amerikanska berg och den tröstande vovven, men till skillnad från den filmen är Heart of the Beasts känslovärld betydligt mer genuin, mer intim. David Ayer, en ytterst ojämn regissör som inte har levererat en enda sevärd film sedan End of Watch, använder sig av ett lika enkelt som uppenbart trick som för egen del bröt Ayer-förbannelsen: en fyrfotad (egentligen trefotad) skådespelare som stirrar rakt in i tittarens själ med sina kastanjebruna ögon.

Bandet mellan människa och husdjur är en universell sanning som alltså talar för sig självt här. Oavsett om man gillar hundar eller inte är det svårt att invända mot filmens verkliga stjärna, en bedårande schäfer som står för en alldeles hjärtslitande prestation jämte Brad Pitt, som också gör en trovärdig gestaltning av en bruten ex-militär. Pitt drar egentligen tunglasten här, där tittaren får känna hans smärta och rädsla genom den där sammanbitet militära envisheten, medan Uber enbart behöver slicka Pitts sår och se söt ut. Bandet mellan man och best blir så mycket mer än bara en relation till sitt husdjur – vi har att göra med ett obrytbart själsband här.

Filmens handling är inte särskilt djup, vilket också råkar vara dess största styrka. Det här är lika mycket en hyllning till människans bästa vän som det är en klassisk kamp mellan människa och oförlåtande Moder Natur, där mycket av filmen ägnas åt detaljerna i att förbereda en lägereld eller hur man fixar en bruten arm där benpipan sticker ut. Under den natursköna ytan döljer sig dock också ett budskap om att ta hand om våra krigspräglade veteraner, där vi får se glimtar av de strider som har ärrat våra huvudpersoner.

Älskar man renodlad överlevnadsfilm är Heart of the Beast alltså en fullträff. Om man däremot är allergisk mot familjeorienterat helylle-amerikansk ostighet kan filmen svika något, då det borde ha haft betydligt mer bett än vad det egentligen besitter. Tonen känns stundtals mer ”problemkantad skogspromenad” än ”oförlåtande överlevnad”, förmodligen tack vare ett flertal digitala rovdjur som i direkt kontrast med vår fluffiga hjälte sliter en ut från filmillusionen. För varje intensiv scen finns det något ostigt ögonblick eller en påträngande flashback som stör det där koncentrerade slitet. Filmen fungerar egentligen bäst utan Ayers typiskt uppsvällda tendenser, men som helhet lyckas filmmakaren hitta en god balans mellan kamp och snyggt fotade andningspauser i det vilda.

Heart of the Beast är med andra ord en effektiv best med ett stort pumpande hjärta, för när filmen väl börjar närma sitt slut finns det nog inte ett enda torrt öga kvar i biosalongen och filmens sentimentala soundtrack blandas ut med publikens snyftningar. Inte ens den mest stenhjärtade machomannen kan skylla sin våta kind på akut svettning. Brad Pitt står för mycket av publikens sympati, men de flesta kan nog samsas om att inkludera fyrbenta däggdjur i skådespelarkategorierna när prisceremonierna väl börjar värma upp…