Existenz

Jag vet inte riktigt vad David Cronenberg hade stoppat i sig när han skrev manus till Existenz. Förmodligen ingenting. Vilket på sätt och vis gör hela saken betydligt sjukare. Den kanadensiske mästaren på kroppsliga vidrigheter behöver nämligen inga hallucinogener för att åstadkomma någonting som liknar en syratripp i en slakteributik. Det räcker med lite teknikångest, ett gäng slemmiga köttklumpar och en fullständigt pervers fascination för vad som händer när människan börjar koppla ihop sin egen biologi med maskiner.

Resultatet är spelkonsoler som ser ut som aborterade utomjordingar, handkontroller som tycks ha tillverkats av inälvor och en spelupplevelse som kräver att man först får ett hål borrat i ryggraden. Välkommen till framtiden. Den luktar gammalt akvarium, infekterade operationssår och kokt fläsk. Och jag älskar tamejfan varenda sekund.

Året är 1999. Samma år som The Matrix fick oss att springa omkring i svarta långrockar och fundera över om verkligheten egentligen var en datorsimulering. Men där bröderna Wachowski serverade sin digitala revolution med coola, snabba solglasögon, läder och gravitationstrotsande kung fu, valde Cronenberg en helt annan väg. Hans framtid är blöt. Den pulserar. Den har förmodligen någon form av könssjukdom. Och någonstans i ett dunkelt rum ligger en liten rosa köttvarelse och väntar på att få penetrera din ryggrad.

Lite story också eftersom detta fortfarande är en tragiskt förbisedd rulle. Den berömda speldesignern Allegra Geller, spelad med närmast utomjordisk självklarhet av Jennifer Jason Leigh, har utvecklat ett revolutionerande virtual reality-spel som kopplas direkt till människans nervsystem. När en fanatiker försöker mörda henne tvingas hon fly tillsammans med den nervöse marknadsföringskillen Ted Pikul, spelad av Jude Law. Han är dessutom en av få stackars satar som ännu inte har låtit installera någon biologisk spelport i ryggen. Det ska det naturligtvis bli ändring på. Och sedan börjar vansinnet.

Cronenburg är som vanligt inte särskilt sugen på att förklara spelreglerna men filmen kastar oss rätt in i en värld där människor plötsligt börjar uppföra sig som NPC-karaktärer med svåra hjärnskador, där konversationer upprepas tills rätt replik levereras och där en restaurangmåltid kan utvecklas till någonting så förbannat groteskt att det måste beskådas för att gå att ta in. Här tillverkas skjutvapen av ben och tänder, verkligheten byter skepnad utan förvarning och varje nytt lager av den pågående mardrömmen gör det föregående alltmer misstänkt. Det är fullständigt underbart.

Och mitt i all denna organiska galenskap gömmer sig faktiskt en av de smartaste filmer som någonsin gjorts om datorspel. Cronenberg hajade redan då någonting som många betydligt mer påkostade Hollywoodproduktioner fortfarande inte begriper. Att spelens verkliga dragningskraft inte nödvändigtvis ligger i snygg grafik, realistiska explosioner eller hur många polygoner man kan trycka upp i en digital röv. Den ligger i möjligheten att kliva in i en annan tillvaro. Att överge sin identitet, acceptera fullständigt absurda regler och börja bry sig om saker som vore direkt sinnessjuka utanför skärmen.

Varför lyder vi en främling som ger oss ett uppdrag? Varför accepterar vi att människor upprepar samma repliker? Och varför känns det helt naturligt att plötsligt skjuta någon i huvudet bara för att spelet verkar vilja det?

Det hjälper förstås att Jennifer Jason Leigh och Jude Law är så vansinnigt bra tillsammans. Leighs Allegra är lika delar genialisk, manipulativ och märkligt förförisk. Hon behandlar sina slemmiga spelvarelser ungefär som andra människor behandlar sina husdjur. Law är hennes perfekta motpol. En nervös, misstänksam och stundtals fullständigt bortkommen stackare som helst verkar vilja åka hem, ta en dusch och aldrig mer behöva stoppa någonting biologiskt i ryggen.

Samtidigt lyckas Cronenberg skapa en stämning som är närmast omöjlig att skaka av sig. Allting är lite fel. Människor pratar konstigt. Miljöerna känns bekanta men ändå främmande. Våldet är plötsligt och bisarrt. Till och med de mest vardagliga situationerna får mig att misstänka att någon snart ska dra fram en muterad salamander ur byxorna och börja spela trumpet på den. Och jag sitter där, lycklig som ett litet barn på julafton.

Visst. Tempot är kanske inte alltid det mest eleganta, vissa effekter har definitivt åldrats utan någon större grad av värdighet och några sekvenser känns nästan provocerande förvirrade. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig Existenz som någonting mer tillrättalagt. Att försöka städa upp den här filmen vore ungefär som att hänga en slips runt halsen på en naken kannibal och hoppas att han ska uppföra sig under släktmiddagen. Nej, tack.

Det mest imponerande är emellertid hur otäckt relevant filmen fortfarande känns. Inte för att vi numera har levande Playstation-konsoler som behöver matas med biologiskt glidmedel, utan för att frågan om var människan slutar och den digitala världen börjar har blivit betydligt mer besvärlig. Vi spelar, konsumerar, kommunicerar och bygger identiteter i virtuella miljöer. Vi accepterar algoritmernas regler och spenderar absurda mängder tid i världar som andra människor har konstruerat åt oss. Och med AI, digitala avatarer och alltmer övertygande simulerade upplevelser blir frågan om vad som egentligen är äkta knappast mindre aktuell. Cronenberg såg vartåt det barkade. Sedan doppade han rubbet i fostervatten och serverade det med en rejäl portion existentiell ångest.

Existenz är en av mina absoluta favoriter i den där alldeles speciella kategorin filmer som får mig att ifrågasätta både regissörens och mitt eget mentala välbefinnande. En intelligent, vidrig, rolig och hejdlöst fantasifull science fiction-mardröm som borrar sig in under huden och sedan vägrar flytta ut. Om Sony någon gång släpper en konsol tillverkad av levande vävnad, med en navelsträng till sladd och en spelkontroll som behöver antibiotika, då står jag förmodligen först i kön. Då slår jag till. Direkt.